Bröllopsdagar brukar firas i glädje över lyckliga år och vackra minnen. Jenny Freed firar också datumet för sitt bröllop, men i tacksamhet över att aldrig mer behöva dela bröllopsdag med mannen som gjorde äktenskapet till ett helvete fyllt av våld. Jenny firar och tackar sig själv för att hon till slut vågade lämna. Tackar för det liv hon lever idag.

Jenny Freed är en kvinna med mycket energi. Hon har ett stort samhällsengagemang och hennes liv rymmer politik, ideellt arbete, föreläsningar, heltidsjobb, barn och barnbarn. En ganska hektisk tillvaro, vilket passar henne perfekt. För det är Jennys liv.

Men under väldigt många år levde hon ett liv skapat av den man hon var gift med, han som styrde allt efter sina önskemål. Men inte med värme och kärlek, utan genom psykisk och sexuell misshandel.

Med svartsjuka, kontrollbehov och kränkande ord krossade han sin hustrus självförtroende och värdighet. Med sexuella övergrepp bröt han ner henne fullständigt och fyllde hennes liv med skam.

LÄS ÄVEN: Är du högkänslig? Så kan du skydda dig mot destruktiva relationer

Gifte sig väldigt ung

– Jag hade precis fyllt 17 år när vi träffades på ett skidläger. Han, den charmige drömprinsen, hade siktet inställt på mig redan första dagen och det var ett intensivt uppvaktande från hans sida. Vi blev ett par, sen var det han och jag mot världen. Vi gifte oss redan månaden efter studenten, sen rullade det på med barn och allt. Det gick otroligt snabbt.

– När jag tittar tillbaka inser jag att inget av det här var min dröm. Att skaffa familj och barn var inte stort för mig, det var viktigt för honom. Mina planer var att jobba utomlands, gärna i en biståndsorganisation där jag kunde hjälpa andra.

Det blev som maken ville, fast inte genom uttalat tvång. Jenny anpassade sig bit för bit. Förstod att hon inte skulle kunna plugga i någon annan stad, att hon var begränsad i vilket arbete hon kunde välja. Att det aldrig skulle fungera att jobba kvällar eller skift … Bortom hans kontroll.

LÄS ÄVEN: Sune överlevde 40 år i narkotikamissbruk – andligheten blev hans räddning

Insåg inte att det pågick psykisk misshandel

Livet blev väldigt annorlunda mot vad hon tänkt sig. Men hon såg det inte då.

– Jag tror att den psykiska misshandeln fanns med från början, men då tyckte jag att det var romantiskt när han alltid ville skjutsa och hämta mig. Att han ville vara med när jag var i väg på olika ställen. Men svartsjukan växte och började till slut inskränka mitt liv.

– Han bestämde vilka jag skulle umgås med och jag träffade inte längre mina vänner i samma utsträckning. Han tvingade mig att välja mellan honom och min familj, och då valde jag honom. Jämt fick jag stå till svars för var jag varit och vem jag pratat med. Jag fick höra att jag inte dög som jag var, att jag såg ut som en tant i vissa kläder. Han hade synpunkter på allt.

LÄS ÄVEN: Andligheten hjälpte oss till ett drogfritt liv: ”Det fanns hopp”

Konflikt med familjen

Jennys familj var tveksam till relationen, de såg saker de inte tyckte om. Framför allt Jennys mamma påpekade detta för henne, men då drog dottern sig undan.

– Det var öppna konflikter mellan mig, min man och min familj och det var jättejobbigt. Jag umgicks med familjen, men inte alls så som jag önskade.

– Därför är jag glad att jag och mamma kunnat prata ut om detta nu, om alla gånger hon försökte hjälpa mig och jag slog bakut.

För idag ser Jennys liv annorlunda ut. Hon är sedan sju år skild från sin man, pappan till hennes tre barn.

– Nu lever jag mitt liv till max, och lite till! Jag är noga med att följa mitt hjärta och går mycket på magkänslan. Idag lever jag mitt liv och vet vem jag är.

LÄS ÄVEN: Attraktionslagen jobbar varje sekund – så använder du den

Jenny sökte till Polishögskolan

Sina erfarenheter orkar hon därför dela i boken Nu går jag min väg, som kom i höstas. När orden började flöda, såg hon sin chans att hjälpa andra till ett bättre liv.

För det var till slut något som vaknade inom Jenny. Som 32-åring bestämde hon sig för att söka till Polishögskolan.

– Processen när jag sökte och innan jag blev antagen ledde till bråk hemma varje dag och jag minns att jag tänkte att jag skiter i det … Men kraften fanns i mig och för första gången ställde JAG ultimatum, du får välja mig som polis eller så är det inte vi längre.

– Han blev helt ställd, för mitt agerande var nytt för oss båda. Men det var som ett kall, en inre röst. Nu i efterhand ser jag meningen. Jag arbetar inte som polis idag, men utbildningen blev startpunkten för min personliga utveckling. Det var där jag började bygga mig själv.

LÄS ÄVEN: Från gängliv till ljusarbetare: Så fann Nathalie vägen tillbaka till andligheten

Växte fysiskt och mentalt

Under den två och ett halvt år långa utbildningen kunde Jenny känna att ”något har hänt med mig”. Hon var ofta en annan person när hon gick ut från lektionen, än när hon gick dit.

– Och jag fick känna mig fysiskt stark. Jag som aldrig varit duktig på sport och varit osäker över styrkan i min kropp, insåg att jag kunde försvara mig. Där växte mitt fysiska självförtroende jättemycket, samtidigt som jag växte mentalt och började reflektera över vem jag var innerst inne, hur jag ville leva.

– Böcker som blev viktiga för mig kom in i mitt liv och mycket föll på plats. Jag började med yoga hemma, sedan mindfulness och meditation, och det blev en väg att hitta mig själv.

LÄS ÄVEN: Sluta älta: Så släpper du taget om dina negativa tankar

Började utreda våldsbrott i nära relationer

Men Jennys andliga uppvaknande var inte uppskattat, för nu insåg maken vad som höll på att ske. Han började tappa kontrollen – medan Jenny tog den tillbaka.

– Han sa att yoga och meditation var djävulens påfund och gjorde allt för att förstöra när jag ville skapa en lugn start på dagen. Om jag mediterade, satte han på tv:n eller musik på jättehög volym. Och jag anpassade mig, slutade eller drog mig in i en vrå. Ville inte börja dagen med bråk när det var lugnet jag sökte.

När Jenny började arbeta som polis, fick hon tjänst som utredare av brott med mäns våld i nära relationer. Och hon valde tjänsten själv!

– För mig fanns inget motsägelsefullt i det. Inte då. Även om jag kommit långt i min utveckling och mentala mående, hade jag fortfarande inte satt ord på vad jag själv var utsatt för.

– Men flera kvinnoöden berörde mig. Särskilt en kvinna som hela tiden kom tillbaka till relationen och jag minns att jag tänkte ”fattar du inte ditt eget bästa”. Ändå gjorde jag ingen koppling till mitt liv.

LÄS ÄVEN: Jag trivs inte på jobbet – hur får jag till en förändring?

Tog beslutet att skilja sig

Genom utredartjänsten inom Polisen gick Jennys arbetsgrupp i samtal hos en psykolog. Jenny fick stort förtroende för honom och bokade därför in privata samtal. Och för första gången kunde hon vara riktigt ärlig med hur hon mådde. Erkänna att hon inte trivdes med sitt liv.

– Psykologen förstod precis vad det handlade om. Jag minns första gången han frågade mig om mina behov i livet. Jag förstod inte frågan. Jag hade väl inga behov … Jag hade aldrig reflekterat över andra behov än att äta och sova, men nu gick det upp ett ljus.

Jenny tittade sig i spegeln efter nya konflikter hemma, ett bråk om barnen som satte allt på sin spets.

– Jag mötte min spegelbild och sa till mig själv att ”du är inte längre ett föredöme för dina döttrar, det är inte så här de ska uppleva att en relation fungerar”. Jag kände att om jag stannar kvar så kommer jag att dö. Inte fysiskt, men inombords.

– Där fattade jag beslutet, jag skulle skilja mig.

LÄS ÄVEN: Vi måste våga prata om ensamhet: ”Jag vill inte att fler ska förlora hoppet om livet”

Magisk tacksamhetsbok

När det var dags att berätta för maken, tog Jenny en feg men smart väg.

– Vi hade börjat i familjeterapi, så jag valde att ta upp frågan vid ett samtal när terapeuten var med. Hon blev en trygghet. Det var en stor lättnad när jag uttalade orden, som att ett berg föll från mina axlar. Samtidigt exploderade helvetet.

– Om det varit svårt att vara gift med honom, var det ingenting mot hur svårt det blev att skilja sig. Den psykiska misshandeln växlades upp till en ny nivå och idag förstår jag inte hur jag orkade.

Som stöd började Jenny skriva tacksamhetsbok. Det gjorde stor skillnad i hennes liv. Om hon ska välja ut en enda sak som varit det viktigaste under åren efter skilsmässan, är det just detta.

– Tacksamhetsboken var helt avgörande för mig, att mitt i allt fasansfullt kunna fokusera på ljuset i det fina. Jag har nog haft det djävligare än de flesta, men det finns alltid saker att vara tacksam för.

– Det är magiskt. Tänk att en så liten grej kan bli så avgörande!

LÄS ÄVEN: Därför ska du börja skriva tacksamhetsbok – NU!

Jenny Freed om boken "Nu går jag min väg"

Sju år har gått sedan skilsmässan, men tacksamhetsbok skriver hon varje dag. För precis som träning, har den blivit en del i Jennys liv för att hålla sig frisk.

Skrivandet har dessutom förverkligat en gammal dröm om att ge ut en bok. Nu går jag min väg heter hennes roman som till stor del bygger på Jennys egna erfarenheter, men handlar om polisen Emma. Den framgångsrika kvinnan som utåt lever ett lyckligt liv men vars äktenskap präglas av våld.

– Det var tänkt som terapi att skriva ner det jag gått igenom, men det var som att öppna en ask. Orden rann ur mig och när jag gick tillbaka och läste det jag skrivit, insåg jag att jag hade skrivit en bok. Så jag skickade mitt manus till några olika förlag. Två dagar senare hade jag fått napp.

Den fantastiska känslan när hon höll den tryckta boken i sin hand har hon svårt att beskriva. Att se sitt namn på omslaget, bilden på sig själv i inlagan ...

– Jag får rysningar när jag tänker på det.

LÄS ÄVEN: Sju helande yogapositioner – välgörande för kropp och själ

Många känner sig ensamma

Idag föreläser hon om boken och om sitt liv. Hon vill möta människor för att samtala om våld i nära relationer. Hur man tar sig ur, hur omgivningen kan agera.

– Jag kanske inte kan råda alla hur de ska göra, men jag kan dela min erfarenhet. Jag har utbildning rent faktamässigt kring våld i relationer, jag arbetar med detta och jag kan berätta hur det var för mig.

Responsen hon möter är värme och tacksamhet. Jenny vet hur viktigt det är för den som misshandlas, att förstå att hon inte är ensam.

– Jag hade familj och vänner, men ingen visste! Jag berättade aldrig för någon, för skammen var så stor. Därför blev jag enormt ensam.

– När mina anhöriga och vänner nu läser min bok och förstår, är reaktionerna olika. Många säger att de haft det på känn men är chockade över vidden. Några säger att de inte kan fatta att detta hänt och mår dåligt av att de inte sett.

I publiken finns de som delar Jennys erfarenhet. Andra har en vän eller anhörig som råkat illa ut och vill veta hur de ska bete sig. Några skriver till Jenny och berättar om sina liv.

– Allt detta får mig att inse hur viktigt det är att nå ut genom min bok och mina föreläsningar. Jag har varit stark. Jag har varit modig. Jag har blottat mig. För jag skäms inte längre.

LÄS ÄVEN: Livskrisen ledde till drömlivet: ”Hade glömt bort vem jag var”

Jenny Freed: Så önskar jag att andra hjälpt mig

• Ge inte råd om vad personen ska göra, den måste själv få insikt om när det är dags att gå. Min mamma sa ”du måste lämna honom, du kan inte vara kvar”. Då slog jag bakut och tog avstånd från henne.
• Sätt däremot gärna ord på konkreta saker: ”Jag ser att han behandlar dig si eller så och det känns inte bra.” Eller ”jag ser att du blir väldigt leden när han gör så här mot dig och då blir jag orolig”. Den som är utsatt har kanske ingen annan spegling, inga intryck utifrån, och ser därför inte hur fel det är.
• Visa att du finns där. Säg: ”Jag märker att han ringer dig hela tiden nu när vi sitter och fikar och får en konstig känsla runt det.” Troligtvis vill personen inte prata om det då, men tala om att du finns där om hon vill prata om det senare. För din signal kanske får henne att förstå att något är fel och att hennes magkänsla är rätt. Det betyder mycket att höra ”jag ser dig och jag ser vad han gör mot dig”.
• Ge personen intryck utanför hemmet, små utflykter. Paret lever ofta i symbios och har blivit ett, då är det svårt för utomstående att få komma in och öppna hennes ögon för en annan värld.
• Prata då med mannen genom tydliga exempel: ”Jag ser att du gör så här mot din sambo och jag gillar inte det jag ser.” Det finns en risk att det drabbar henne efteråt, så tassa försiktigt fram. Men att markera för honom att han gör fel kan bli ett uppvaknande även för honom. Han kanske aldrig har blivit ifrågasatt och är inte medveten om att han går över gränsen.
• Stärk personen i att hon inte är ensam! För trots socialt liv, arbete och vänner kan hon känna sig otroligt ensam.

Jenny pratar om tipsen utifrån att det är en man som utsätter och en kvinna som blir utsatt, men det kan givetvis också vara kvinnor som utsätter män och det kan finnas utsatthet i samkönade relationer.

LÄS ÄVEN: Får jag någonsin frid inombords?

Det här är Jenny Freed

Ålder: 47 år.
Bor: I Västerås.
Familj:Tre barn och ett barnbarn.
Gör: Strateg inom social hållbarhet, arbetar med folkhälsa, jämställdhet, integration och våldsprevention. Föreläser om våld i nära relation.
Aktuell: Med boken Nu går jag min väg (Lava förlag).
Andlighet för mig: När jag känner att jag har kontakt med mitt riktiga jag, märker jag att jag får en helt annan kontakt andra människor – en sorts andlighet. Att vi alla hör ihop och att jag lever sant mot mitt inre.
Instagram: @freedjenny