Hej Anna!

Jag har ett problem som gör mig mycket nedstämd och orolig, det handlar om mitt barnbarn som är 5 år. Han har alltid varit väldigt kärleksfull och rolig, men efter sommaren ser jag en annan attityd hos honom och jag är orolig för att det kan bero på pappans hårda uppfostringsmetoder.

Pappan var långledig i somras och verkade ibland vara på mycket dåligt humör. Vid dessa tillfällen kunde han skälla ut pojken utan anledning, till exempel för att han inte kom ner till maten fort nog, att han snurrade runt i rummet eller inte ville äta maten.

Nu har jag förstått att även andra släktingar har reagerat på hur han hanterar pojken. För drygt ett år sedan, när pojken var ensam hemma hos oss, sa han att pappan var jobbig och gjorde honom ledsen. Och när pappan arbetade på annan ort och bara kom hem till helgen, kunde han säga att pappan kunde stanna borta och inte behövde komma hem förrän pojken blev 18 år.

Jag undrar hur pojken mår? Finns det något vi kan göra för att få pappan att förstå att detta är skadligt för barnet? Pojkens mamma (min dotter) är mycket kärleksfull, men räcker det?

Orolig mormor

Anna Strandlind svarar: Lyssna på båda föräldrarna, utan att ta någons parti

Hej mormor!

Tack för ditt mail och ett ämne som säkert många kan känna igen sig i. Det som gör dig osäker i denna situation, är hur mycket du ska lägga sig i pappans förhållningsätt, om du ska agera eller ”backa” och vänta in. Jag tycker det är fint att du bryr dig så mycket om ditt barnbarn och vill göra allt så bra som möjligt.

Vissa saker som kan vara värt att fundera lite på. Pojken är 5 år och befinner sig i en utvecklingsfas då han vill bestämma och ”gå sin väg”, samtidigt är han ”liten” och vill ha en kärleksfull famn och trygghet.

Som förälder så kan du tycka, göra och agera på olika sätt beroende på hur du själv är uppväxt och vilka vanor du fått med dig om vad som är rätt och fel. Vi kan ofta se ett mönster, en ”röd tråd”, som fortsätter genom generationer. Vi tänker inte, utan agerar utifrån våra vanor. Det är på gott och ont. Om det är väldiga kontraster i föräldrarnas uppfostran, blir barnen osäkra i hur det ska agera. Ett barn hör inte alltid vad vi säger, utan gör som vi föräldrar gör…Den energi vi sänder ut, alltså vår attityd till oss själva, förs över på barnen.

Det din dotter tror på och det som pappan till barnet tror på kan därför vara olika. För att skapa en välvilja och kärlek i den här situationen, krävs att du tror gott och vill väl för att lösa det. Inte ta ut en person som ”gör fel”. De är två föräldrar, så prata med din dotter på ett avslappnat sätt först och lyssna på vad hon säger om detta. Hon kanske också tycker att detta är jobbigt och inte vågar att sätta gränser. Kanske att pappan sätter alldeles för mycket gränser och har tagit den rollen, för att han tror att det blivit hans ”uppgift”. Då blir den som sätter gränser och tydliggör inte så populär.

Men detta verkar ju handla om mer än så, för även andra reagerar på pappans beteende. Det kan handla om dåligt mående. Jag tycker att du ska prata med din dotter och lyssna på henne, sedan prata med honom utan att döma någon. Ta upp det du tycker han gör bra med ditt barnbarn. Plocka fram hans goda egenskaper. Sedan berättar du vad du upplever på ett ”fint” sätt. Berätta också för honom som du skrivit till mig, att ditt barnbarn är så go och snäll men att du har märkt att han blivit annorlunda efter sommaren.

Det kan ju hända att pappan själv upplever detta som jobbigt och inte riktigt vet hur och vad han ska göra. Det kan faktiskt bli så att du och han skapar en jättefin relation genom att du lyssnar på honom. Han kanske behöver hjälp? Så gå in med intentionen att lyssna och förstå, inte ta någons ”parti”. Våga ta steget och bry dig om alla här i denna situation, lyssna. Jag känner att det kommer lösa sig och bli bättre, så våga sträcka ut en hand och lyssna på vad båda har att säga och fråga både din dotter och pappan om de behöver hjälp.

All kärlek och omtanke till dig,

Anna