Hej, min man dog bara 55 år gammal i somras, efter 7 månaders kamp mot spridd cancer.

Han fick lite ont i magen i slutet av förra sommaren och när han väl fick diagnosen pancreascancer hade den redan metastaserat till levern. Han skyddade mig och barnen och skulle överleva detta. Jag gjorde allt jag kunde för att stötta honom och kämpa för hans behandling, för att sakta ner förloppet och för att det skulle bli så optimalt som möjligt. Ge honom mod och tröst. Men han tynade bort, kunde inte gå, sitta eller tala i slutet.

Han dog på vår äldste sons 15-årsdag. Nu är jag ensam med två pojkar 15 och 13 år. Livet är helt ofattbart meningslöst och tomt. Nästa år hade vi varit tillsammans i 30 år. Hela mitt vuxna liv var med honom. Jag och sönerna har helt tappat fotfästet. Vad ska jag ta mig till? Hur ska jag orka leva? Jag och barnen saknar honom så.

Med vänlig hälsning

A

Anna Strandlind svarar: Ge dig själv tid att sörja

Hej A!

Så sorligt och gripande, mina tårar trillar när jag läser detta. Jag kan förstås inte förstå vad du går igenom, men jag själv har erfarenhet av att mista någon väldigt nära då min syster dog i cancer när hon var 50 år. Hennes barn var 15 och 20 år.

En sak som jag alltid får till mig från andevärlden är att våra anhöriga på andra sidan vill att vi ska leva gott och fortsätta att utvecklas och skapa kärlek till oss själva. När jag fokuserar på din man så ser jag en massa småfåglar i grupp nära dig som pockar på uppmärksamhet. Och mycket skog. Framför allt när du har varit mest ledsen, då kommer fåglar till dig. Jag vet inte om du har tänkt på detta, men jag tror att du förstår. Din man är med dig då, det är också han som står vid din sida av sängen när du vaknar hastigt och tittar upp, men ingen är där. Jag får upp skogsdoft och grön färg med honom. Om du känner doft av gran, tall eller något liknande så är han med dig. Han var heller inte rädd för att ta i och jobba med kroppen. Jag hoppas att du förstår.

Vår själ är hundra procent energi och energi kan inte gå sönder, bara förvandlas. Så när han dog, då dog hans kropp men enligt mig inte hans själ. Detta innebär ju inte att saknaden blir mindre, den är oerhört svår. Men fortsätt att vara nära honom så som nu, men tänk på att du behöver egen tid också för att må bra i längden. Här kommer några tips som kan få dig att du må bättre och ge dig själv mer kärlek. För när du gör det kommer du också ge mer till dina barn. Det är viktigt att du ger dig själv tid att sörja och känna.

Fråga dig själv följande:

- Är det något som gör att jag klarar av vissa dagar bättre än andra dagar? Vad i så fall? Gör detta mer av detta!

- Vad har jag älskat att göra innan allt hände? Vad gjorde jag då för mig själv?

- Vad skulle jag kunna tänka mig att göra fast att jag inte känner riktigt det? Något som gör att jag tar ett steg utanför mitt nuvarande levnadsmönster.

- Kan jag på något sätt skapa nya tankar och göra något nytt som skiljer sig från mina vanliga rutiner?

- Skulle barnen kunna åka i väg på något kul med kompisar eller andra, och jag samtidigt få ta hand om mig själv och kanske vara med någon vän?

- Skulle jag kunna tänka mig att gå med i en förening med likasinnade? Andra som har gått igenom samma sak? Det finns många bra föreningar att söka hjälp och stöd hos, kanske fråga hos vårdcentralen.

- Be om hjälp? Människor är hjälpsamma. Sträck ut en hand för du är viktig.

Jag känner sorgebearbetningscoacher som är så bra! Vill du ha ett namn så mejla mig på info@inreframgang.com så kan jag hänvisa dig vidare till någon som kan hjälpa dig. Jag vill också nämna för dig att det kommer att ljusna snart, även om du inte känner så nu. Känn ingen press men följ gärna förslagen ovan i egen din takt, när du är redo.

Jag önskar dig all kärlek och värme av hela mitt hjärta. Det kommer att bli bättre, så ha tillit.

Varma kramar från mig,

Anna