Att gå på sin yoga och samtidigt påstå att man inte är religiös är som att säga att man inte tror på Gud men går i kyrkan varje söndag.
Förstå mig rätt – jag är själv utövare av yoga, mindfulness och Qigong. Men jag vet också var de kommer i från och vad syftet är.
Men vi är så rädda för andligheten i religionerna i västvärlden så det ska skalas bort allt ”flummigt” innan vi kan acceptera det. Kvar blir ett tomt skal där yoga är veckans fysiska träningspass, mindfulness är ett sätt att stressa ner och Qigongen är möjligtvis medicinsk men också lite häftig kraftfull kampsport.
Och nej – jag menar inte att alla utövare eller att alla verksamma ser det så – men allt för många. Så de andliga djupare aspekterna tas bort eller minimeras, egot tillåts härja fritt och personlig utveckling blir något som andra kan hålla på med.
Jag tycker att yoga, mindfulness, Qigong och mycket annat ska vara obligatoriskt och finnas redan i skolan – de bör vara en del av religionsundervisningen med praktiska upplevelsebaserade övningar där eleverna kan få känna och förstå dess krafter.
Precis som de får studera vetenskapliga ämnen. Och visst finns det röster som hörs bland en del kristna grupper att det inte ska införas i svenska skolor för att det är religion.
Och just därför borde det vara obligatoriskt – för att det ÄR religion. Hur man kan kalla sig kristen och förneka andra religioner och kalla dem farliga är obegripligt. De fysiska fördelarna med att införa det redan i skolan uppenbara förstås. Men utan andligheten så skapar de ingen verklig skillnad. Jag vill också tilläga att yogan inte innehöll några rörelser alls från början.
Den gjordes stillasittande med syfte att finna sanningen om vem man är. Rörelserna utvecklades senare för att förstärka och öka den medvetenheten. Om vi bara slutar oja oss över ord som religion och vad vi tror att det är utan att studera dessa närmre, så kanske vi kan får lite ordning och reda på oss själva.
Namasté
Jai