Skymningen är på väg att falla när jag möter Meg Nömgård vid slottets hängbro. Himlen skimrar i vintriga pasteller och den bitande vinden tar nästan andan ur oss när vi går i den kullerstensbelagda tunnelpassagen som leder till borggården. Tunneln kröker kraftigt av åt höger och Meg förklarar att så byggde man för att hindra fienden att skjuta rakt in.

– Det behövdes, för gränsen mot Danmark gick strax söder om Kalmar ända fram till 1658, förklarar slottschefen Meg. Det var oroliga tider med danskarna som ständigt pressade på vid Sveriges södra gränser, och Kalmar slott höll emot. Svea rikes nyckel kallade man detta gränsfäste, så nog var det betydelsefullt!

Vita damen vakar över Kalmar slott

Dessa turbulenta tider har enligt skrönor lämnat ett vittne efter sig, Kalmar slotts vita dam. Dimmiga nätter har man i århundraden kunnat se ett ljussken i ett av de slottsfönster som vetter mot havet, och legenden berättar om en förnäm dam klädd i vitt som spejar ut över sundet med en lykta i handen.

Det lär vara en viss Anna Bielke som spanar efter danska fiendeskepp och med lyktans hjälp försöker lura dem på grund. Hon föddes 1490 och gifte sig som 24-åring med Johan Månsson som var ståthållare på slottet och befälhavare för soldaterna som var stationerade i Kalmar. Annas uppgift blev att sköta hela slottet med uppåt hundra tjänare. Efter endast sex års äktenskap dör Johan och Anna står med ansvar inte bara för slottet, utan även för Kalmars försvar. Men Anna var omtyckt och respekterad av sina underlydande, även av soldaterna. Legenden säger att Anna Bielke aldrig slutat att se om sitt kära slott.

LÄS ÄVEN: 5 tips till dig som är spökrädd: Så blir du vän med andevärlden

Meg berättar om en idag 80-årig Kalmardam som i barndomen ofta höll till på slottet då en av hennes kamrater var släkt med vaktmästaren. En eftermiddag när de lekte i en av salarna märkte de inte av att det började skymma.

– Plötsligt fick de se en vitklädd dam med lykta i handen. Barnen blev jätterädda och rusade mot utgången, där vaktmästaren just var i färd med att låsa slottsdörren. Så tack vare Vita frun slapp de bli inlåsta på slottet!

Vitklädd dam med lykta skymtades i fönstret

En annan händelse som det fortfarande talas om är den gången på 60-talet då en privatperson fick syn på en vitklädd dam med en lykta i ett av slottets fönster. Då gick Kalmarborna man ur huse och la sig att sova på slottsvallarna för att vaka ut Vita frun, med förhoppningen att få en skymt!

Slottschefen Meg påminner om en slottsfru från äldre tider. Dagen till ära är hon nämligen klädd i lång kjol och röd ulljacka med en läderväska fäst vid midjan, den imponerande nyckelknippan skramlar tungt när hon låser upp dörr efter dörr under vår rundtur. Hon medger leende att detta är ett riktigt drömjobb.

– Om man är historieintresserad som jag är det mäktigt att ha en så här historietyngd arbetsplats, det är en barndomsdröm! Och en ära att under en kort tid få förvalta detta mäktiga slott till kommande generationer.

Slottschef Meg Nömgård guidar Näras reporter runt.

Liten busig spökpojke

Vi har just tagit den stora stentrappan upp till Gröna salen. Det är en stor, ljus hall med breda golvplankor och fönster ut mot borggården. På de vitmenade väggarna hänger sköldar, huvudbanér, som användes vid begravningsprocessioner för adelsmän. Salen brukas idag flitigt för konferenser, föreläsningar och konserter. Här lär också en liten spökpojke hålla till, enligt Meg.

– För många år sedan jobbade en äldre man på slottet och han såg pojken regelbundet. Farbrorn berättade att ofta när han dammsög var där någon som drog ur dammsugarsladden, trots att det inte fanns en levande själ i rummet. Han sa alltid till pojken att ”nu får du sluta”!

LÄS ÄVEN: Marias hotell får inte vem som helst bo på – men andarna är alltid välkomna

Pojken har fått smeknamnet Wrangel eftersom många även har sett honom i Ståthållarvåningen där en Carl Gustav Wrangel bodde på 1600-talet. Pojken beskrivs som liten och blond i sjuårsåldern, han springer omkring i salarna på barns vis, iklädd svarta byxor och vit skjorta av 1600-talssnitt. Han upplevs inte som elak, de som känt av hans närvaro får snarare en känsla av bus och sprallighet.

Ingång till Gröna salen och i fonden syns dörren till Trollpacketornet.

Även folk utifrån har sett pojken. Mediet Andreas Hamrén Österlund från Spökjakt besökte slottet 2019 tillsammans med sin mediala fru Jenny, för en föreläsning om andevärlden här i Gröna salen. Andreas hade under dagen gjort en rundvandring på slottet och visade sedan bilder från de rum där han känt av andar, däribland pojken. Andreas berättade dessutom att han hört ett kvinnoskrik från den angränsande Gyllene salen. Gissa om de i publiken som satt obehagligt nära dörren, var på helspänn!

Men mediet Andreas är inte den ende som berättat om hjärtskärande kvinnoskrik i slottet. Kan det vara den olyckliga Margareta Porse man hört?

Gröna salen.

Dog en plågsam död

Margareta Porse var en mycket förmögen kvinna som levde på 1300-talet, gift med den vedervärdige Bo Jonsson Grip som var en av Sveriges mäktigaste män och fogde på Kalmar slott. Genom hårdhet och list skaffade sig Bo Jonsson alltmer makt, mark och pengar och det går många historier om hans övergrepp och fula knep. Den värsta berättelsen handlar om när Margareta låg i barnsäng på Kalmar slott och skulle föda deras förste son.

Förlossningen var komplicerad och man trodde inte att hon skulle överleva. Enligt skrönan tog Bo Jonsson då det iskalla beslutet att låta sin barberare skära upp Margareta och lyfta ut barnet.

Denna historia stämmer inte, säger Meg, utan är ett exempel på hur folk med tiden broderar ut berättelser. Kanske för att understryka vilken förfärlig människa någon varit.

– Margareta hade redan dött en plågsam död när man skar upp henne. Genom att ärva henne blev Bo Jonsson Sveriges genom tiderna rikaste man. I sitt testamente medgav han dock sitt vedervärdiga beteende och beordrade att alla hans offer skulle gottgöras.

I kvinnofängelset kan vi på väggen skymtar ett skepp ritat med kolkrita av en av dem som varit fånge här.

Slottet var ett fängelse

Mången suck och tår har säkerligen utgjutits bakom slottets kalla murar. Det har nämligen fungerat som fängelse i hela 600 år, troligen ända sedan 1200-talet då fängelsehålan byggdes. Denna är belägen i det så kallade fångtornet och man kan besöka den än idag. Eller rättare sagt titta ner i den, för genom en golvlucka ser man ett djupt schakt där botten mer liknar ett stenbrott än ett golv.

Det måste ha varit ett gruvligt öde att bli lämnad i denna håla helt utan värme eller ljus. Den enda lufttillförseln kom via latrinens avloppskanal, ett hål rakt genom murväggen. Denna spolades ibland ren av vågorna utanför, men gick sjön hög åkte smutsen tillbaka in igen, berättar Meg. Man kan bara föreställa sig de odörer som blandades med den sparsamma mängd luft som tog sig in i hålan!

LÄS ÄVEN: Tyresö slott – där andarna kan öppna dörren för dig

– En sådan fängelsehåla var avsedd för politiskt obekväma personer som lämnades att tyna bort. Omvärlden glömde till slut bort dem och kungen kunde på så vis bli av med oliktänkare, utan att få blod på händerna.

Legenden berättar att här nere spökar olyckliga själar. Det finns skrönor om en fångvaktare som går igen, plågad av samvetskval över vad fångarna utsattes för.

I bakre delen av Trollpacketornet syns trappschaktet som reportern höll på att kliva rakt ner i!

Meg berättar att besökare som är känsliga för energier brukar uppleva vissa platser i slottet som obehagliga, bland annat kvinnofängelset i norra längan. I det innersta rummet finns de snålt tilltagna träbritsarna fortfarande kvar, en skranglig spinnrock står i ett hörn och på väggarna syns spår av klotter och teckningar. Meg pekar på en av bilderna, ett skepp för fulla segel tecknat med kolkrita.

– Här vänder en del besökare. Och det finns andra obehagliga utrymmen på slottet, där man har låst in kvinnor som dömts att leva på vatten och bröd.

Förvaring av trollpackor

Vi återvänder till Gröna salen. I bortre hörnet finns en liten dörr som leder upp till Rödkullatornet, som även fått namnet Trollpacketornet då det lär ha använts som kvinnofängelse och ”förvaring av trollpackor”. Inte många av slottets anställda har varit här, men nästan samtliga som gått uppför dessa branta trappor berättar efteråt att de upplevt motstånd och en känsla av att bli motade. Som om de inte är välkomna. Det har också beskrivits att luften känns tryckande, att det nästan är svårt att andas.

Meg låser upp den tunga dörren och tänder mobilens ficklampa med orden ”jag vill inte att du ska ramla i trappan”. Lite kaxigt hinner jag tänka att man är väl van att gå i mörker. Men det är innan jag får syn på trappstegen. De är inte bara hälften så breda, utan har dessutom vittrat sönder på sina ställen. Där finns endast en liten plätt att sätta foten på.

Vi tar oss upp till översta våningen. Det är inte särskilt högt i tak och hela vägen sitter små fönstergluggar. Vilken kontrast att sitta inspärrad här, att både svälta och frysa och se ut över detta vackra sund!

– Se upp! ropar Meg plötsligt. Just som jag är på väg att ta ett kliv farligt nära det staketlösa trappschaktet. Det ilar till i magen vid åsynen av det mörka hålet och tanken på vad som kunde ha hänt.

När man för ett antal år sedan restaurerade slottet upptäcktes ett brev instucket under takbjälken i den sal som kallas Entresolen. Det var skrivet av Dorotea Öberg, en kvinnlig fånge som hade förälskat sig i en annan fånge, Johan. Hon berättar för honom att hon sitter fängslad i ett ”ofanteligen ruskigt fångatorn”, förmodligen rör det sig om översta våningen på Rödkullatornet.

Kalmar slott har övervakats av Anna Bielke under de senaste 500 åren.

Direktsänd spökjakt i radion

P3:s Morgonpasset arrangerade 2010 en direktsänd spökjakt från Kalmar slott där krönikören och programledaren Hanna Hellquist befann sig i Trollpacketornet tillsammans med dåvarande guiden Marie Johansson. Plötsligt, när man efter avslutad intervju var på väg nerför trappan tillbaka till Gröna salen, bröts kontakten med studion och ett väldigt sprakande hördes. Ljudet återkom, försvann, och sprakandet återkom … Det var med skräckblandad förtjusning Hanna drog sig till minnes att detta hade en anställd varnat för. Ingen teknik funkar i Gröna salen hade han sagt!

Nu är det vår tur att lämna tornet och Meg tänder åter sin ficklampa, men då händer något märkligt. När jag tittar nedåt i den spiralformade trånga trappan, blir jag plötsligt livrädd för att falla huvudstupa nedför. Det är endast genom att pressa underarmarna hårt mot väggarna och inom mig upprepa orden ”lugn, lugn” som jag kan mota svindeln och ta mig ner. Väl på fast mark i Gröna salen känner jag mig superfånig. Vad var detta? Ett exempel på den fientliga energi som guiden talat om?

Mörkret har sedan länge fallit och det känns som en lättnad att lämna slottet och få skaka av mig känslan av att vara på min vakt. Men ännu återstår en liten strapats. Bilen står nämligen parkerad bakom den intilliggande kyrkogården. Jag försöker låta bli att titta till vänster där gravstenar och träd kastar långa skuggor, för den sista skrönan jag fick mig till livs på slottet talar om en kvinnogestalt som av många vittnen setts gena över kyrkogården. Särskilt under kalla vinternätter!

Det här är Meg

Gör: Slottschef på Kalmar slott.
Bor: I Växjö.
Familj: ”Utgörs av en härlig blandning som gör mig lycklig.”
Intressen: Historia, segling, hundar, teater, folkloristisk litteratur.

LÄS ÄVEN: Spökar det? Här är 7 vanliga tecken på att du har andligt besök