År 1675 blir den 11-årige Johan Johansson Grijs från Gävle föräldralös. Hans mamma hade blivit anklagad för trolldom, blodskam och dubbelt hor. För detta blev hon bränd på bål.

Johan skickas till släktingar i Stockholm som ska ta hand om honom. Antagligen traumatiserad av sin mors öde, börjar Johan berätta historier om häxor och hur de tog med barn till Blåkulla för att festa med djävulen. Kanske gjorde han detta för att på något sätt bearbeta sina upplevelser.

Johan Grijs, som kallades Gävlepojken, bodde hos släktingar på Åsögatan i Tegelslagarens kvarter. Det är här han berättar sina historier om Blåkulla som sedan sprids vidare i området.

Två anklagade systrar

De som ofta kom och lyssnade på Johans historier var tre pigor på Södermalm – Lisbeta Carlsdotter, Agnis Eskilsdotter och Annika Hindrichsdotter, alla mellan 18 och 20 år. Dessa spred vidare historierna och det började cirkulera rykten om ett flertal kvinnor och deras häxkonster.

LÄS ÄVEN: Lär dig utöva magi: Så skapar du kraftfulla energier

Häxprocesserna hade startat redan under 1400-talet runt om i Europa, och höll på till mitten av 1700-talet. Under denna period avrättades cirka 30 000 personer, både häxor och trollkarlar.

Systrarna Sippel

Ofta talas det om att det var kvinnor som var läkekunniga och arbetade med örter som blev anklagade. Det kunde det vara, men i många fall var det en ren slump vilka som blev utpekade. På Södermalm var det vitt skilda kvinnor som drabbades. Det kunde vara den man hade något otalt med, eller som man var avundsjuk på. I Det stora oväsendet på Södermalm, det kallades så, blev systrarna Sippel de första som fick häxanklagelserna riktade mot sig.

LÄS ÄVEN: Linda Braekhus om att vara häxa: Jag har alltid vetat

Britta Sippel kallades hånfullt för Näslöskan då hennes man hade mist sin näsa på grund av syfilis. Kanske gjordes hon till åtlöje på grund av detta, och blev en måltavla för illvilliga rykten. Britta hade tidigare blivit anklagad för trolldom. Bland annat trodde människor att hon hade ”förgjort” ett fartyg och att det var hon som gjorde att dess skeppare kastades av sin häst tre gånger. Dessutom blev hon anklagad för att stjäla kläder från de hängda på galgbacken uppe på Stigberget.

Under våren 1676 avrättas åtta kvinnor uppe på Stigberget, där Marie Cederschiöld högskola ligger nu. De halshöggs och brändes sedan på bål. Malin Matsdotter kastas levande in i bålets eldsflammor.

Anna Månsdotter

Hennes syster Anna var gift med en bagarmästare och de hade det gott ställt. Troligtvis var många avundsjuka på henne. Hon hade ofta dyrbara kläder på sig och barnen hittade på att hon hade fått kläderna från djävulen, eftersom de påstod att hon var hans brud.

LÄS ÄVEN: 10 enkla tips från en häxa: Rensa bort negativa energier

Även en väninna till systrarna, Anna Månsdotter, som kallades Vipp-upp-med-näsan, blev anklagad. Hon ansågs vara högfärdig. Även vänskapen med systrarna Sippel gjorde att häxrykten florerade om Anna Månsdotter.

På Katarina kyrkogård finns stoftet efter angiverskan Lisbeta Carlsdotter. Hennes mor fick efter avrättningen tillstånd att ta hem sin döda dotter och hon begravdes i hemlighet på kyrkogården.

Rykten om Blåkulla

Fantasin flödade bland de unga på Södermalm som spred rykten om att barn blev bortrövade till Blåkulla. Häxorna kunde ta sig in i deras hus genom ett nålstick i väggen. Eller genom andra springor, som nyckelhålet eller skorstenen.

LÄS ÄVEN: Emma blev wiccan som 17-åring: Alla bitar inom mig föll på plats

På Blåkulla skedde det mesta bakvänt. En pojke berättar hur en piga hängde i taket med baken i vädret och användes som ljusstake. När det skulle dansas, åstadkom häxorna musik genom att släppa väder och alla böner lästes baklänges. Häxorna sade sig ligga med djävulen och sedan föda grodor ur näsan. De drack öl ur djävulens rumpa och många barn blev piskade med ormar.

I kvarteret Sandbacken större, mellan Katarina Kyrkogård och Nytorgsgatan, inrättades en vakstuga. Här vakade man över barnen och såg till att ingen blev bortrövad till Blåkulla.

Vaktstugor för barnen på Södermalm

De flesta trodde på sina barn och det inrättades vakstugor på flera ställen på Södermalm. Där skulle man hålla koll på barnen.

Det sades också att vuxna kunde stå och svinga sina yxor i tomma intet, då de trodde att de slogs med en osynlig häxa.

På den tiden var kyrkan väldigt sträng och skrämde sina besökare med historier om djävulen och det onda. Det var viktigt att inte beblanda sig med något sådant för då kunde man gå miste om det eviga livet, efter det jordiska.

LÄS ÄVEN: Sveriges mest hemsökta byggnader: 11 platser att besöka

Häxprocessen i Stockholm 1676 

Barn kunde också visa upp ett blåmärke, eller ett rivsår, och påstå att de hade fått det på Blåkulla. Föräldrarna ville då ta det säkra före det osäkra och valde att tro på sina barn. De krävde att något skulle göras och gick till kungen med en skrivelse. Karl XI gav då order till Svea hovrätt att utreda händelserna och den 11 april 1676 påbörjades förhören med de anklagade och vittnen.

Olyckligtvis ledde rättegångarna till att nio oskyldiga kvinnor miste sina liv. En av kvinnorna hängde sig i sin cell och de andra halshöggs på Stigberget och blev sedan brända på bål.

En kvinna, Malin Matsdotter, förnekade in i det sista att hon var en häxa. Troligtvis var det på grund av det som hon kastades levande in i eldflammorna på bålet. Andra trodde att det berodde på att hon inte talade så bra svenska då hon ursprungligen kom från Österbotten i Finland.

Stadsmuseet ligger vid Slussen och gränsar till den välbesökta Götgatan. Det var i Södra Stadshuset de anklagade kvinnorna satt fängslade.

Det stora oväsendet tar slut

Även efter kvinnornas avrättning fortsatte rykten att florera, då om andra personer. Det var därför som en nämndeman började fatta misstankar om att historierna inte var sanna. Det fanns luckor i berättelserna och händelseförloppen ändrades från gång till gång.

En flicka som hette Annika bröt ihop vid ett förhör och berättade att allting var lögn och att hon kände sig tvingad att berätta historierna då andra barn hade sagt åt henne att göra det.

LÄS ÄVEN: Vita frun vakar över Kalmar slott – räddade barn från att bli inlåsta

Även Johan Grijs erkände och berättade att det var den onde som hade tvingat honom till lögnerna. Det hela slutade med att även barnen blev avrättade. Annika blev dock skonad och fick piskrapp i stället.

Ett samlingsställe för häxorna sades vara vid dagens Skatteskrapa.

Det berättas även om en annan flicka som fick spöstraff och blev piskad i tre dagar i sträck, på tre olika torg, så att man kunde visa upp för allmänheten vad som hände om man ljög. Hon avled av sina skador.

Det stora oväsendet tog slut där, men den sista dödsdomen mot en häxa i Sverige avkunnas i Eskilstuna år 1704. Först 1779 avskaffar Sverige dödsstraffet för trolldom.