Han är 66 år fyllda och firar i år 15 år i nykterhet. En bedrift måste tillstås, efter ett både långt och hårt liv där droger utgjort ”livets mening och mål” sedan 13-årsåldern. Hur kunde det bli så?

– Det var ett aktivt val jag gjorde när jag valde drogerna, det vet jag idag, säger Sune Eriksson. Först skyllde jag allt på mina föräldrar men det var ingen annans fel. Jag valde!

Sune, som är född i september 1956, växte upp tillsammans med föräldrarna Judith och Göran vilka invandrat från Finland i början av 1950-talet. Så småningom utökades familjen med lillasyster Mona. Ändå skulle det dröja ytterligare sju år innan familjen lämnade den lilla ettan i centrala Västerås och flyttade till en trea på Pettersberg. Då hade Sune just blivit tonåring.

Fadern, som led av diabetes, arbetade i en gummiverkstad där arbetsklimatet var hårt med arbete sex dagar i veckan, och med arbetsdagar i veckorna som uppgick till tolv timmar per pass. Sunes mamma arbetade kvällstid som städerska.

Att det inte fanns mycket utrymme för barnens behov och lek i enrummaren är lätt att förstå. Kanske tycktes det inte som ett problem i de vuxnas värld, då Sune utifrån sett var en tyst och timid liten pojke som både läste och räknade före skolstarten. Han var att betrakta som något av ett A-barn.

Kände sig bortstött av familjen

Idag menar Sune att det snarare handlade om flykt, en strategi han lärt sig, att ligga lågt.

– Jag var ett tuktat barn som tidigt fick lära mig att inte synas eller höras för att inte besvära de vuxna, säger han. Om man läser och räknar så är man ju tyst, stör inte och är inte i vägen.

Som en följd av den känslomässigt karga och begränsande tillvaron i barndomshemmet, vilken dock inte präglades av vare sig fysiskt våld eller missbruksproblematik, stängde Sune i brist på bekräftelse från föräldrarna ner allt vad känslouttryck hette. Han har långt senare, i vuxen ålder, frågat sin mamma om han någonsin grät som pojke. ”Bara som mycket liten” blev då hennes talande svar.

LÄS ÄVEN: Marie Nilsson Lind: Jag hoppas Josefine vet hur mycket kärlek hon fått

Något som dock gjorde Sune väldigt upprörd som sexåring, var när lilla Mona föddes 1962.

– Jag gillade henne helt enkelt inte, hennes födelse gjorde att jag kände mig totalt bortstött och utanför familjen.

Sune som gjort allt i sin tidiga barndom för att gå under radarn, upplevde med åren ett större och alltmer desperat behov av att bli sedd och bekräftad. I sjunde klass fann han det han trodde var lösningen när skolans äldre och lite stökigare gäng öppnade sin gemenskap och lät Sune komma in i värmen.

En plötslig andlig insikt sa Sune att han hade två val, fortsätta knarka eller växa upp. Det första var inget alternativ insåg han, för då skulle han dö …

Början på ett långt missbruk

Den tidigare så duktige och foglige Sune struntade nu i skolan och mellanöl, hasch och thinner blev snabbt en viktig del av ungdomarnas liv. Vid 15 års ålder, när Sune gick i nian, dog pappan.

”Nu är det du som är mannen i familjen”, informerade honom modern. Troligtvis med en önskan om att han skulle skärpa sig och ta ett större ansvar. I Sunes föreställningsvärld gav det honom istället frihet att skita i allt och göra precis som han ville. Portarna till ett näst intill fyra decennier långt knarkarhelvete stod på vid gavel, och Sune valde att kliva rakt in.

Till en början hade Sune ett par anställningar, men de blev inte långvariga. När han jobbade på en rörfirma slutade det med att han och en kollega söp sig fulla på arbetstid och uppsägningen var ett faktum. Istället har det varit socialen som stått för hyran, han har satts i åtgärder och i perioder har han kunnat stämpla. Att köpa och sälja knark har varit ett sätt för Sune att finansiera livet på samhällets botten.

– Jag var en usel tjuv. Som åttaåring blev jag nämligen påkommen med att sno en röd tejprulle från farsans jobb. Det var ju ingen dyrgrip, men jag fick med svansen mellan benen knacka på hos chefen, lämna tillbaka den och be om ursäkt.

– Det där har alltid påverkat mig, skulden och skammen. Så någon sorts moral har jag burit med mig i livet. Likaså har jag aldrig kunnat knarka med ungdomarna, eller sälja till dem. Det har verkligen tagit emot.

Bad till högre makter att få slippa smärtan

I alla år har Sune haft egen lägenhet, bara vid ett tillfälle har han blivit vräkt.

– Till och med snutarna har blivit förvånade när de klivit in i lägenheten och sagt att jag haft det fint och välordnat hemma.

Sune skrattar gott vid minnet.

Trots knarkmissbruk och ett liv i kriminalitet skulle det dröja ända tills Sune var 51 år innan han ställdes inför rätta och dömdes till fängelse. Desperat hade han själv bett domaren om att få låsas in.

– Jag kunde helt enkelt inte sluta knarka på egen hand, min enda utväg var att bli inlåst. Jag var så fruktansvärt rädd att jag skulle dö, hade ont i magen och led av hemska hugg i levern.

LÄS ÄVEN: Bankmannen Fredrik fick ett andligt uppvaknande: Jag har varit rädd för att berätta min historia

I läkarjournaler från missbruksåren står att läsa om den enorma skada Sunes kropp tagit av att ständigt matas med tobak, alkohol och narkotika under så många år. Bland annat var levervärdena förhöjda tjugotvå gånger, han var gul som en apelsin av gulsot, sinnesförvirrad och psykotisk. Det var till och med så illa vid ett tillfälle att en överläkare frågade om de fick filma honom för att använda i utbildningssyfte.

– Jag svarade först ja men ångrade mig. Men bara att de frågade, säger ju en hel del om hur fruktansvärt dåligt jag mådde. I vilket uselt skick min kropp var.

Inlåst i sin cell började Sune desperat be till högre makter om att smärtan skulle försvinna. Det var ovant och i början drog han täcket över huvudet innan han vände sig till Gud.

– I tio år bad jag dagligen. Det gör jag än, men idag tackar jag istället för att be. Tackar för livet, vännerna och alla möjligheter jag fått.

Andlighet blev vägen ur missbruket

Med åren har det självförakt som präglat Sunes liv förvandlats till självkänsla, egenvärde och självkärlek. Kanske inte i alla lägen, men oftast. Även om den lille, obekräftade Sune tittar fram ibland.

Det har inte varit lätt att finna vägen tillbaka, medveten om alla de svek och lögner han utsatt människor för. Inte minst sin mamma. Detta har i nykterhet skapat svår ångest och gett dåligt samvete.

Men inte ens den mest traumatiska upplevelsen, då han fann sin systerson död, har fått honom att vackla i nykterheten.

– Det är definitivt andligheten jag har att tacka för att jag är där jag är idag. Den, och de underbara människor som trott på mig.

Två av dem som stöttat Sune under de senaste 25 åren är Eva och Bosse som driver en tatueringsstudio i Västerås. Trots flera jobbiga återfall har paret alltid trott på människan Sune, och när han skamsen har återvänt och bett om förlåtelse har deras dörr alltid stått öppen.

Relationen dem emellan inleddes när Sune kom till studion för att titta på en tatuering. Så småningom vågade han sig på att fråga om de hade något jobb åt honom.

– Jag var i riktigt dåligt skick då på grund av amfetaminmissbruket, sparkade med foten och var väldigt ryckig. Ändå lät de mig börja. Först fick jag sitta i källaren och sortera papper, men jag gillar ju att snacka med folk så jag flyttade snart upp i butiken och tog emot kunderna.

Sune får en trevlig pratstund med en av stadens poliser och berättar att även under hans missbrukstid så berömde poliserna honom för att han hade det fint och välordnat hemma.

Fortsätt knarka eller väx upp

Åren i tatueringsstudion gav honom tillfälle att träffa andra typer av människor än dem han omgav sig med i missbrukskretsen. Det blev något av nyckeln till Sunes personliga utveckling och återanpassning till ett normalt liv.

– När jag som medelålders man blev nykter och drogfri befann jag mig mentalt och känslomässigt på en 14-årings nivå. Jag kände sådan skam, visste inte hur jag skulle hantera någonting i livet. För mig hade knarket alltid varit nummer ett och jag behövde hitta nya sätt att hantera livets olika delar, inte minst relationer och känslor.

En plötslig andlig insikt sa honom att han hade två val; att fortsätta knarka eller växa upp. Det första var inget alternativ, det visste han, för då skulle han dö.

– Jag stod vid ett vägskäl och insåg plötsligt att jag hade ett guldläge, jag kunde faktiskt vända skutan. Du vet, byta liv. Hur många kan göra det mitt i livet?

Sune tvingades städa bort mer eller mindre allt och alla från sitt gamla liv. Han gjorde sig av med möblerna i lägenheten, sa upp kontraktet och raderade telefonlistan. År av dagliga AA- och NA-möten inleddes och så sakteliga hittade Sune ett nytt språk, nya tankar och nya sätt att agera.

– Det var mitt mål, att bli en helt vanlig människa, jag ville verkligen inte vara knarkare längre.

Sunes strategi blev att lära av friska människor. Se hur de levde, samtalade och betedde sig. Därefter implementera kunskapen i sitt eget liv. En kvinna sa till och med ”du har ju svart bälte i KBT”, trots Sunes totala avsaknad av KBT-terapi.

Skyddsänglarna kan ta en paus

Han tog rygg på inspirerande personer han mötte, gick på föreläsningar och vågade be om hjälp. Men inget av detta hade fungerat om inte Sune också lärt sig att tacka ja till livet och de erbjudanden som kommit i hans väg.

– Livet ger oss så många gåvor om vi är öppna för att ta emot. Och ju mer vi tackar ja, desto mer får vi. Vi blir omhändertagna om vi gör oss tillgängliga, men vi måste också sträva efter att göra gott, sprida kärlek och andlighet. Det valet har vi i alla situationer.

Tacksamhet är den känsla som främst fyller Sune idag, även när det kommer till mer utmanande situationer. Svåra händelser som enligt Sune på olika sätt utgör tillväxtfaktorer.

LÄS ÄVEN: Nyhetsankaret Ulf Wallgren blev yogainstruktör: "Jag är så glad att jag vågade"

– Det är ju inte minst motgångarna i livet som ger oss en möjlighet att växa och utvecklas. Om vi tar chansen, förklarar Sune och tillägger:

– Tillväxtfaktor är faktiskt det vackraste ord jag vet.

Och nog har han vuxit, 13-åringen från Pettersberg som till slut hunnit i kapp sig själv. Tacksammast, får vi gissa, är nog Sunes föräldrar i sin himmel, och skyddsänglarna som efter lång och trogen tjänst äntligen kunnat ta en välbehövlig paus.

Sune har en stark healingförmåga

Detta, inte minst för att Sune idag kan lätta deras arbetsbörda i och med att han under åren i nykterhet utvecklat sina länge förträngda andliga gåvor. De som han i drogernas värld trodde var hallucinationer.

Inte minst healingförmågan är stark, så en gång i månaden samlas den frivilliga healinggrupp Sune ingår i på Västerås sjukhus för att gemensamt skicka healing.

– Det känns bra, men jag tror egentligen att vi är healers hela tiden, säger Sune. I mötet med människan på gatan, eller så här i ett samtal över en kopp kaffe. Bara vi väljer att mötas och ta emot i kärlek, då helar vi inte bara varandra, utan också oss själva.

Kanske är just hemligheten bakom Sunes överlevnad och tillfrisknande att hans inneboende ”sunshine”, de mörka åren till trots, inte bara har hållit honom vid liv utan också har lyst upp vägen mot en framtid där en viktig uppgift väntat på honom. Att hela, och sprida ljus. Som nu genom att berätta.

Det här är Sune

Ålder: 66 år.
Familj: Singel.
Bor: I Västerås.
Gör: ”Strävar alltid efter att vara en god människa och att tycka om mig själv.”
Motto i livet: Att inte välja är också ett val.
Andlighet för mig: Ren kärlek.
Facebook: Sune Eriksson

LÄS ÄVEN: Mediet Benny får kontakt med Bengts skyddsängel: ”Jag kan se vem som räddade dig”