En morgon när jag slår på datorn och tittar igenom mejlen faller ögonen på ett från Näras chefredaktör Paulina. ”Skulle du kunna få till en intervju med Marie Nilsson”, frågar hon och fortsätter: ”Jag satt med tårfyllda ögon och tittade på Så mycket bättre när hon berättade om kärleken till sin syster och sjöng den underbart vackra Anropar himlen.”

Och visst vill jag intervjua Marie igen. Tänk att få ringa upp henne och säga, att den här gången Marie, ska intervjun handla om det ljusa, om kärlek och andlighet. Det känns nästan lite högtidligt. För våra tidigare möten har oftast kretsat runt det svåra i livet, runt depressioner, kriser och inte minst hennes älskade Josas sista tid i livet. Det, säger hon när jag kontaktar henne, kan hon nästan inte prata om längre. Går hon in i de tankarna mår hon illa, måste nästan kräkas.

Vi träffas i en våning i Visby innerstad med utsikt över de medeltida husen och det vidsträckta havet. Havet som är så inkarnerat i den gotländska själen. Evigt skiftande, evigt föränderligt precis som livet självt.

Marie har skildrat horisonten som får oss att längta bort, som väcker tankarna på frihet och på ett land som icke är. I Anropar himlen sjunger hon om staden ovan molnen, där ekon av lyckoskri kan förnimmas från de som inte längre finns ibland oss.

Det är löftesrikt, det är ljust. Men ändå. Skulle tanken på ljuset kunna finnas om vi inte upplevt dess motsats?

Evig längtan hem

I sången finns en central rad: ”Det svarta finns kvar inuti”, eller som orden lyder i originaltexten i Aviciis Somewhere in Stockholm: ”There’s a black hole inside of me.” Och det var de orden som födde Anropar himlen.

– Det grep tag i mig så djupt, att det svarta finns kvar inuti. Jag känner så väl igen mig. Det handlar om själen och hur vi mår inombords, och fick mig att tänka vidare på vilka vi är och varför. Vart alla själar tar vägen när de inte längre finns här ibland oss.

Vi häller upp kaffe och låter tankarna vandra fritt. I Anropar himlen skildrar Marie en evig längtan efter att få komma hem. Att få ro. Det är kanske det hon önskar sig allra mest här i livet, att få uppleva ett själsligt lugn. Att kunna vakna upp till en ny dag utan malande orostankar och att få stopp på alla känslor som strider inom henne.

Du sjunger: ”Jag vill inte dö men kan inte leva och bära allt som jag känner.”

– Ja, ibland orkar jag nästan inte. Känslorna är min akilleshäl. Livet. Hur klarar man det? Tanken på döden är inte svår att ta till sig. Det svåra är livet. Vi jagar genom tillvaron, strävar och letar. Vad går allt ut på?

Är det föraningen om att ljuset finns där ute som gör det så svårt att leva? Som skapar denna längtan efter att få komma hem? Marie tänkte mycket på Avicii medan hon skrev texten. Hon hade aldrig mött honom personligen, men läst hans intervjuer. Hans djupa depressioner kände hon så väl igen sig i, likaså i kampen han förde med livet.

Avicii. Skriver man namnet med bara ett i på slutet betyder det ”utan vågor” på sanskrit och inom buddhismen motsvarar det den lägsta nivån av helvetets världar där mest elände och plåga väntar den som återföds.

Men så blir det som så ofta med Marie. Mitt i de tyngsta av tankar förlöser hennes svarta humor skratten. Som när hon säger att folk pratar om nära döden-upplevelser, men själv skulle hon helst av allt vilja ha en nära livet-upplevelse.

Eller den gång hon var på apoteket och någon sa: ”Det gäller att ta vara på tiden för man lever bara en gång.”

– Tack gode Gud för det! En gång till skulle jag inte orka.

Du har skämtat om reinkarnation också. I sången I mitt nästa liv sjunger du om allt som kan skjutas upp till nästa återfödelse, som att måla om hallen. Men vad tänker du egentligen?

– Att det är en tröst. Jag skulle önska att det vore så, men rent krasst så vet ju ingen vad som händer efter att hjärtat slutar slå. Jag tror att energin från de döda finns kvar, energi kan ju aldrig försvinna. Och jag tror på själen, på det som brinner inom oss. Att den finns kvar efter döden.

– Sen exakt hur det fungerar i samband med reinkarnation, det vet jag inte.

Marie återger ett gammalt citat som säger att en människa dör tre gånger: Första gången när hjärtat stannar, andra när hon begravs och tredje när hennes namn sägs för sista gången.

– Det var så jag kände när jag skrev Josas bok. Jag ville ge henne ett slags upprättelse, säga hennes namn om och om igen. Hålla henne kvar.

Letar minnen, letar stunder

Sorgen efter systern är fortfarande stark. Just nu läser Marie Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Den handlar mycket om sorg och hur svårt det är att fatta att allt det som en gång fanns är borta. Marie letar minnen, letar stunder. Dofter, platser och ting påminner om det som varit, blir till en spaning efter den tid som flytt. Och hon vill ha den tillbaka.

– Så upplever jag att sorgen är, att man vill ha det igen, säger hon och tystnar en stund. Varför ska man skiljas åt? Det är det som gör så ont. Den stora separationen från dem man älskar, tanken att man aldrig mer ska ses.

När gamla människor dör, fortsätter hon, går det ändå att mitt i sorgen känna en slags lättnad. Hennes pappa Allan, Gotlands store revykung, kämpade de sista åren med Parkinsons sjukdom, han kunde varken stå eller gå. Också mamma Doris hade det svårt på slutet. Varje dag i över en månads tid satt Marie vid hennes sjuksäng på onkologen.

– Mamma hade inte gjort upp med sitt liv. Hon var väldigt olycklig och bitter. Hon kunde inte förlika sig med hur livet hade blivit. Och hon var rädd för den totala separationen. För mig var det som att stå på en tågstation och vinka av min mamma som skulle ut på en resa hon var livrädd för.

Men Josa. Hon var mitt i livet. Hemma i trädgården om natten kan Marie se upp mot stjärnhimlen och tänka: Finns hon därute? Kanske ser hon mig. Hör hon mig? Och om hon nynnar en melodi känns det som att en andra stämma svarar.

– Varför måste Josa dö? Hon, som älskade livet, som nästan var för levande för sitt eget bästa. Som hade ett stjärneljus och en livskraft som fick det att lysa om henne.

Kärleken systrarna hade till varandra var enorm. De kunde skratta ihop som med ingen annan. Och de kunde skratta i allt det svarta. De satte upp showen Systrarna Sisters 2015 trots att Josas rygg ständigt värkte, trots att morfinet hon tog mot smärtorna bröt ner hennes själ och gav henne vanföreställningar. Och trots att Marie var deprimerad och hade självmordstankar.

– Ändå ville vi ge livet en chans. Och om det gick åt helvete så skulle vi göra en Thelma och Louise och köra min kära gamla Toyota utför Högklintens kant. Vi hade lovat att aldrig lämna varandra. Josa skulle aldrig lämna mig.

Ber du?

– Nej, det gör jag inte. Där har jag Jung. Jag har gått i jungiansk analys i flera år, det är en jättestor sak för mig som har med själen och med det andliga behovet hos människan att göra. Det närmaste religion jag kommer är Jung.

Mannen med stort M

Hon var i 30-årsåldern när hon hörde talas om Carl Gustav Jung. Det var i samband med att hon mötte dragspelaren Magnus Lind. Han hade gått i jungiansk terapi och berättade om den store schweizaren som hävdade att det inte finns någon slump och att allt här i livet har en mening.

– När vi träffades kände vi på en gång att det var förutbestämt. Jag visste att där var han, min Mangen. Mannen med stort M. Mitt livs kärlek. Vi har varit ett par sedan dess och jag är lika kär i honom nu som då.

Allt med Jung tilltalade henne. Privat och som konstnär. Jungs tankar fick det att stå som ett skimmer runt allt. Ainbusk skapade en föreställning 1992, som var helt inspirerad av Jung. Showens titel var: Drakullas döttrar och de satans refrängerna. De hyrde Finnboda varv i Stockholm, en otroligt manlig miljö och tog in anima – de kvinnliga aspekterna i mannens själ – i föreställningen. De analyserade och vred och vände på hela schlagervärlden.

De använde sig av arketyper, sagor och myter, analys i ett rasande, showande tempo. Christer Lindarw skapade otroliga kostymer till dem. Med plymerna svajande runt sina huvuden körde de traktorer, spelade fyra döttrar med olika roller, kvinnoroller som fastnat i mammans nät. Josa var en prins som var trött på sin mansroll och på att vara prins. Bittis spelade den passiva prinsessan som bara väntade och väntade och väntade i tusentals år.

– Det hände massor utifrån att jag läste Jung och gick i terapi. Som drömmarnas betydelse. Jag har ett så starkt drömliv, orkar nästan inte med det. När jag vaknar är jag ofta helt slut. Tillvaron är verkligen så mycket större än det vi ser. Jag tror på livets magi.

Glaset klövs mitt itu

Ren magi var det när hon fann orden till Älska mig för den jag är. Det var kort före More Amores premiär på Göta Lejon i början av nittiotalet. Bara tre dagar innan showen skulle gå upp hade Benny Andersson hittat tonerna till sången som fick dem alla att gråta. Marie fick med sig ett kassettband med musiken hem. Klockan hade slagit midnatt när hon satte sig vid bordet och orden nästan rann ur fingrarna:

Se mig för här är jag
Låt mig få komma nära
Till era hjärtan så som den jag är
Den jag försöker vara
Ge mig min morgondag
Min enda längtan nu och här
Älska mig för den jag är.

Sen hände det. Och tror man henne inte så spelar det ingen roll, för hon vet själv vad som skedde. När hon la ner pennan efter sista ordet klövs hennes vattenglas mitt itu. Inte i flera bitar. Nej, mitt itu. Det var magiskt och hon kände så starkt att nu, nu var makterna med henne.

– När det gäller det andliga, säger hon sakta. Jag tror att det hänger ihop, jag tror på att hitta sin alldeles egen väg. Hitta det som passar ens väsen och själ. Jag känner en stor andlighet i domkyrkan när jag tänder ljus där, och det gör jag ofta. Tänker på mina nära, på min Josa. Och på ett sätt anropar jag himlen, jag anropar min Josa.

– Jag vill och hoppas att hon ser mig på något sätt, att hon är med mig. Jag hoppas att hon på något underligt sätt fått veta allt som hänt. All kärlek och upprättelse hon fått.