För barn är andar naturligt

När Anna-Lena Vikström var liten bodde hon i en by i Lappland.

– Det var mest äldre och mina äldre syskon i den lilla byn. Som jag minns det fanns det alltid någon faster eller farbror som lyssnade på mina upplevelser och berättade om sina egna. De lyckades förmedla känslan av att upplevelserna var något ovanligt, men en gåva. Något jag skulle vara glad över.

– Min uppfattning är att barn som får en trygg uppväxt känner skillnad på låtsaskompisar och andar. För barn är andar naturligt, därför är de aldrig rädda för andar från början. De kan uppleva andar precis som vi vuxna, som en glimt, någon man tycker går förbi. Däremot kan vuxnas mörkerrädsla och vuxnas reaktioner skrämma barn.

– En del föräldrar upplever att deras barn i tre-fyra-årsåldern, blir rädda för döden och spöken, men ofta handlar det om att de är rädda för separationen som det kanske innebär att få en ny säng eller få ett eget rum. De upptäcker att världen är stor, och det hör till människans utveckling. I den åldern börjar barn ofta prata om låtsaskompisar som de kan ha långa samtal med, men det är oftast inte andar.

– Okända andar tar inte aktivt kontakt med barn hur som helst. Inte heller andar som har dött som barn, tar aktivt kontakt om de inte kände barnet innan. Däremot kan barn se och uppleva andar, döda anhöriga. De kan möta dem i drömmar och börja prata om att de har sett exempelvis mormor. Då får de ofta en glimt av anden, att den försvinner iväg bakom en dörr eller så. Och de vet att det är en ande de sett.

– Min erfarenhet är att om barnet leker tillsammans med någon du inte ser, så är det en låtsaskompis. Barn vet när det är en ande och när det är en fantasi. Är det en låtsaskompis styr de över leken och bestämmer över låtsaskompisen.
Hur ska man reagera när ett barn börjar prata om andar?

– När barn börjar prata om att de har sett andar tycker jag att man som förälder ska signalera att man blir glad. Och förklara att andar är svagare än en skugga, så de kan aldrig göra dem något.

– Berätta om dina egna erfarenheter och upplevelser om du har det. När jag var liten och berättade om mina upplevelser för de äldre i byn sa de aldrig hur jag skulle agera eller göra. Utan de berättade om hur det varit för dem när de haft upplevelser eller drömt sanndrömmar. Det skapade en naturlig trygghet hos mig. Eftersom de vuxna alltid var glada när jag berättade om upplevelserna, signalerade det att jag inte behövde vara rädd.

Vad kan man göra om barnet ändå tycker det är jobbigt att ha andekontakt eller är mörkrädda?

– Uppmuntra barnet att sätta gränser. Förklara att barnet kan be andarna att inte komma in på barnets rum. Att han eller hon kan säga: ”Hit får ingen komma in, här ska jag vara ifred.”

– Det bästa du kan göra är att uppmuntra barnet och säga ”Så kul att du haft den här upplevelsen”. Om inte du är rädd blir inte barnet det heller.