Två mörka ögon. De förmedlar så mycket kärlek och tillgivenhet att jag blir alldeles knäsvag.
”Han vill att du ska gå ut med honom”, säger den vänliga rösten intill mig. Åh! Ja tack, tänker jag. Det är ett erbjudande som jag absolut inte vill missa. Tvärtom. Det passar mig alldeles utmärkt!
I många år har jag drömt om att ha hund, men det har inte riktigt passat in i mitt livsmönster. Så jag har fått nöja mig med att gosa med hundar jag mött och pussa lite på grannens svarta, långhåriga hane som jämt står vid grinden och längtar efter att få hälsa.
Och nu sitter jag alltså här, i köket hemma hos en ganska ny bekant i min by, med en fyrbent liten sötnos som lagt sina framtassar i mitt knä och huvudet på sned. Hans matte berättar att hennes kropp ställt till det för henne. Den har förfallit det senaste året och då hjälper det inte att huvudet är klart och tanken kvick. För hunden får inte sina dagliga motionspromenader längre.
Detta plågar henne, förstår jag. ”Han gör så gott i mitt liv, men jag kan inte göra så mycket gott för honom numera”, säger hon lite dystert. Vilket förstås inte alls är sant. En mer kärleksfull matte är svår att tänka sig. Hunden är så välskött och fin, han mår gott. Och han har en stor, härlig trädgård att springa i. Men det är klart att han längtar ut! Han vill sniffa på tuvor, kissa på stolpar och nosa på andra hundar.
Här, vid detta möte i ett kök på Österlen, börjar mitt nya hundliv. Dagliga promenader med lille Marco. Gärna en timme långa och allra helst längs havet. Medan han stannar och nosar så passar jag på att titta på svanparen som sakta glider fram i vattnet. Jag hör lärkorna drilla högt uppe i skyn. Jag känner grilldoft. Och då och då tittar Marco upp på mig med sina mörka ögon, bara för att kolla att jag är där.
Jag inser nu att hundpromenader faktiskt är ren mindfulness. Inte sedan jag gick långa promenader med dottern i barnvagn för 28 år sedan, har jag njutit lika mycket av naturen runt omkring mig och sett förändringen dag för dag på det här sättet. De senaste månaderna med Marco har jag följt hur våren vaknat. Jag har sett rapsen växa sig hög, magnolian knoppas och människor gå från täckjacka till shorts.
Det är 28 år sedan jag senast gav mig själv chansen att njuta av naturens växlingar så här. Och jag inser plötsligt hur många vinster vi gjort med dessa promenader – jag, Marco och hans matte. Jag kommer ut på promenad i alla väder och har fått en ro i själen som jag haft svårt att finna på andra sätt. Hunden har fått ny stimulans och är överlycklig varje gång jag knackar på dörren. Och hans matte är så tacksam för att hennes älskade hund får komma ut på promenad. Då kan hon njuta desto mer av deras stunder tillsammans, när Marco lycklig kryper in och lägger sig under hennes stol.
Och hundpromenaderna har blivit en ögonöppnare på flera sätt. Plötsligt pratar jag med dem jag möter, både andra hundägare och de som stannar till för att klappa hunden. Visst brukar vi hälsa vi som möts, det gör man i vår lilla by. Men nu pratar vi, nu lär vi känna varandra. En bonus till.
Lånehund är det perfekta sättet att må bra, om du inte har egen hund. Finns det någon i din närhet som behöver ha hjälp med att rasta sin fyrfotade vän? Som kanske inte kan komma ut av fysiska skäl eller för att tiden inte räcker till. Tveka inte att erbjuda din hjälp! Du kan göra en insats som ni alla mår bra av.
Här finns bara vinnare.
Varm kram Madeleine