Jag tänker sällan på min ålder och tar väldigt lite hänsyn till den. Jag klär mig i det jag känner för och jag är gärna barnslig i positiv mening. Att leka och vara kreativ i nuet är det som barn gör. De tänker inte på hur gamla de är eller att de måste vara seriösa och allvarliga hela tiden. Vi ”vuxna” behöver göra samma sak.
Vi leker för lite i våra liv. Vi är för sällan på upptäcktsresa i naturen. Vi gör alldeles för sällan ingenting. Att bara sitta stilla och lyssna på vinden eller titta på en myra kan vara magiskt. När vi var små så brydde vi oss inte mer än det som fanns i nuet. Av ingenting kunde man bygga en koja. Att se en fjäril flyga omkring är så vackert. Eller en snöflinga som dalar.
Vi säger till våra barn att de är drömmare och fantasirika. Så var tog våra drömmar vägen? När slutade vi att fantisera? Eller rättare sagt, strunt samma var de tog vägen eller när de upphörde – frågan är varför? Varför slutade vi? Och varför inte börja igen?
Att leka mer i livet, vara lite mer lediga, lösa och fria – är det så farligt? Att gå mer barfota i gräset eller att kramas utan andra tankar om att det är skönt att kramas.
Att få vara i nuet och njuta av det som är där i stunden, att få känna glädje och tacksamhet är naturliga tillstånd hos människan men vi måste tillåta det själva.
Namasté
Jai
www.loveit.se
