Är det möjligt att skriva om kärlek och godhet som berör på djupet, när ens egen uppväxt från första andetaget varit präglad av det totalt motsatta? Det vill säga våld och övergrepp i både fysisk och psykisk form. En tillvaro där det som barn var omöjligt att få grepp om vad som var rätt eller fel, där gränser suddades ut och där allt handlade om att vara extremt på sin vakt.

Ja, är svaret. Författaren och föreläsaren Daniel Mendoza visar att det går att hitta ljus i mörkret, även om resan varit lång och brokig.

Läs även: Helene Virro: ”Det behövs ingen guru för att du ska bli upplyst”

– En helg i mitt barndomshem kunde se ut på följande sätt. På fredagen hade mina föräldrar sex överallt med dörrarna vidöppna, på natten söp de sig fulla och började slåss, på riktigt slåss. Och på lördagen kunde ett av syskonen springa från pappa, fastna i taggtråd och som bestraffning, gråtandes och skakandes i hela kroppen, tvingas sitta på en stol i timmar medan föräldrarna satt och drack vin utan att trösta. Söndag då skulle vi göra oss fina för att gå till kyrkan och läsa om kärlek, och på måndagen kunde mamma eller pappa dra ner mig på golvet och börja mata slag – sedan blev vi bjudna på tårta.

Daniel Mendoza kom till Sverige som 9-åring

Daniel Mendoza kom till Sverige sommaren 1981, han var då nio år. Det var en trasig familj som slog ned sina bopålar i Moheda i Småland, och den dramatiska flykten med föräldrar och sju syskon från Uruguay, Paraguay och Brasilien hade även den satt sina spår. Så trots att den omgivande miljön nu förändrats, var situationen inom hemmets fyra väggar densamma.

– Min far var känsloreglerad, berättar Daniel. Om han slog i en tå så tappade han humöret, om lastbilen inte startade då började han slåss. En människa som har den typen av ilska kan du läsa av på något sätt, du vet när det smäller. Men med mamma var det tvärtom. Utan förvarning, som ett blixtnedslag, slog hon mig sönder och samman.

Läs även: Rosenmetoden hjälpte Lotta Ahlvar att läka: ”Jag fick äntligen bearbeta mitt trauma”

– Som barn sitter du fast i en osynlig bur när du växer upp med sådana föräldrar, samtidigt som sättet du blir behandlad på blir en normalitet, ett slags hjärntvätt. Jag hade två dysfunktionella föräldrar. Annars kan en person hålla ihop det hela, även om det blir en oerhörd press på den friska personen i denna typ av relation.

Daniel ler på skolfotot, men inom sig bar han på ett mörker. Foto: Privat

Spårade ur som tonåring

Efter något år i Småland flyttade familjen till Västerås och de kommande åren fortsatte att vara stökiga. Som tonåring spårade tillvaron ur rejält för Daniel. Han stal och slogs, han hängde med allt och alla men hörde egentligen inte hemma någonstans. Ena dagen umgicks han med en missbrukare från Puerto Rico, nästa dag med en nazist, därefter med killen på Handelshögskolan. Den inre kompassen var helt satt ur spel.

– Jag kunde åka in till citykärnan bara för att betrakta människor, se hur de betedde sig. Kanske kunde jag plocka upp någon bit och lära mig något. Jag var så otroligt vilsen. Sedan finns det alltid ett val, men i vissa miljöer och sammanhang är de val du gör bara mindre dåliga – de är aldrig bra.

Läs även: Tommy Nilsson: ”Andlighet bygger på det vi kallar kärlek”

Lyckades hålla själen intakt

Daniel berättar att han under en period samarbetade med en psykolog som sa att hon kunde sätta sin licens på att de han talade om som sina föräldrar inte var hans föräldrar. Daniel förstod först inte vad hon menade, men insåg sedan att hon hade helt rätt då hon förklarade sin tes: alla barn har en anknytning. Men han hade inte det. Relationen var så pass skadad att den uteblivit, det fanns inga känslomässiga band överhuvudtaget.

– Att jag idag, och sedan många år tillbaka nu, lever och mår bra beror nog delvis på att jag som ung vuxen bröt kontakten med min familj samt att jag redan som litet barn omedvetet hade en förmåga att hitta sådant som höll min själ intakt. Det kunde handla om musik, en blomma, fågelsång, trädkronorna eller det vackra mjuka regnet. Något som räddade mig från att drunkna.

”Daniel är den första talare som under mina 24 år som lärare ’tystat’ hela aulan”, har en lärare vid Brahegymnasiet sagt efter en föreläsning. Foto: Mia Bornberger

Magasin med goda nyheter

Kanske var det också redan där och då som ett litet frö såddes till det som skulle bli Good News Magazine, en tidning som Daniel startade år 2010 och där längtan efter det positiva och kärleksfulla kunde breda ut sig. Som ett slags motkraft till det mörker han bar inombords.

I magasinet blandades porträtt med nyheter och den röda tråden var att lyfta fram människor som gjort något positivt för andra. Via magasinet nådde Daniel Mendoza ut med sitt budskap och han blev en flitigt anlitad föreläsare och även författare. Tidningen lades ner år 2016, men har nu återupptagits i digital form.

– Jag föreläser om kärlek, mörker och ljus och jag fokuserar på optimism och framtidstro. För några veckor sedan hade jag en föreläsning för 120 personer. Det var både män och kvinnor i publiken och jag såg människor sitta och gråta för att i nästa minut nästan skratta ihjäl sig. Det är ju så det är att vara människa, vi har sorg, lycka, skratt och tårar.

Läs även: Från gängliv till ljusarbetare: Så fann Nathalie vägen tillbaka till andligheten

Daniel Mendozas böcker

Han tar en paus och tystnar, ser ner på sina händer och säger sedan eftertänksamt:

– I 20-årsåldern hamnade jag i en allvarlig konflikt med ett gäng vilket slutade med att jag knivhögg en man och dömdes till samhällstjänst, så illa var det. Men den händelsen blev början på ett nytt kapitel, för jag insåg att jag måste ta kontroll över mitt mörker i stället för att förneka det.

– Jag började jobba intensivt med mig själv och upptäckte att jag kände mig så oändligt mycket större som människa i varje ögonblick som jag gav kärlek.

På den vägen har Daniel fortsatt sin vandring. 2015 kom hans bok Den enda, den första i en trilogi, som omgående seglade upp på topplistorna och tog sig direkt till läsarnas hjärta med sina levande beskrivningar och säregna karaktärer. Därefter följde tio böcker, alla på temat kärlek och relationer och med en tanke att inspirera och beröra.

– Jag ville i min första bok skriva om trasiga själar som tillsammans får varandra för att växa och bli ett. Böckerna är min förlängda arm, mitt språk och min röst. Jag vill visa att det finns hopp och ljus även när det är som mörkast.

Daniel tillsammans med sönerna Leon och Noah. Foto: Privat

Inspiration från det egna livet

Under ett antal år arbetade Daniel inom bankvärlden som aktiemäklare och vid ett tillfälle var det någon som föreslog att han skulle berätta om allt som pågick där. Sagt och gjort, det blev stoff till boken Bland får – en bankmans bekännelser där huvudrollsinnehavaren, ett flyktingbarn i Sverige, mot alla odds och med alla tillgängliga mentala knep och fula tricks, tar sig in i finrummet hos en svensk storbank. För att där upptäcka att en del brottslingar bär slips och kostym om dagarna och har lagen på sin sida.

– I allt mitt skapande finns en tråd som är direkt kopplad till mig, jag väver samman det jag upplevt. Nu skriver jag på en roman som bygger på en historia om en 12-årig pojke som inte har någon riktig pappa och förebild, det är mest en våldsam man i hans liv. Så pojken ser sig ha tre alternativ: döda den vuxne mannen, ta sitt eget liv eller gå en annan väg.

Läs även: Sune överlevde 40 år i narkotikamissbruk – andligheten blev hans räddning

Ge den inre rösten näring

Något som också blivit en viktig ingrediens i Daniels liv är Mallorca. En ö han ständigt återvänder till, både själsligt och fysiskt, och där har han även arrangerat flertalet retreats med fokus på just själsliga andetag och en paus från bruset.

Stress har varit en ständig följeslagare i Daniels liv och han vet hur djupt den kan rota sig om man inte tar signalerna på allvar. Han menar att man måste vara snäll mot sig själv, lyssna till sin inre röst och ge den utrymme och näring.

– Någon placerade mig mitt i en mörk sjö men jag ville mot stranden – jag visste bara inte hur jag skulle komma dit. Nu vet jag det.

–Min mor sa vid ett tillfälle till mig att ”du släcker aldrig dina drömmar”. Men hon hade fel. Det hon borde sagt var ”du låter ingen släcka dina drömmar”.

Läs även: Soraya Lavasani: Andligheten kom in i mitt liv när min mamma dog

Daniel Mendoza

Ålder: 52 år.
Bor: I Västerås.
Familj: Hustrun Marielle och sönerna Leon och Noah, 19 respektive 18 år gamla.
Gör: Författare, föreläsare, livscoach, arrangerar retreats.
Bakgrund: Från modebranschen till finanssektorn, till att ge ut magasin och nu författare och inspiratör.
Livsmotto: Universum har aldrig fel, sällsynta fjärilar hittar alltid hem.
Hemsida: www.danielmendoza.se
Instagram: @danne_mendoza