Det är bland annat för att hitta den fantastiska medmänniskan som Anette vill vara med i den här artikeln.

– Den okända medmänniskan räddade faktiskt mitt liv! Jag vill så gärna tacka honom eller henne för det som kom att betyda allt för mig, säger Anette.

 Vi möts över en kopp kaffe på ett café strax intill den portgång som leder in till den källarlokal som Anette vaknade upp i den där morgonen för 17 år sedan. Trött, frusen, ensam, utsatt och utan livslust. Hon hade försökt begå självmord 22 gånger.

 Anette började ta droger som elvaåring, efter att hennes pappa valde att ta sitt liv. Han var alkoholist, något som han dolde bra under Anettes uppväxt. Idag vet hon att missbruk är en sjukdom, och att hon ärvde beroendegenen från sin far.

– Vi var tre syskon, jag var äldst. Jag var mobbad i skolan och därför sökte jag mig till ett tufft gäng där jag fick vara med. Yngst av alla började jag röka, och sedan sniffa tinner, vilket snart ledde till missbruk av cannabis, amfetamin och alkohol, säger Anette.

 Skolan gick inget vidare, för det funkar inte, som Anette säger, att knarka och plugga. Hon gick ut grundskolan med urusla betyg. Tog olika ströjobb och som 21-åring fick hon sitt första barn.

– Jag har tre barn och jag vill påpeka att jag var nykter under alla tre graviditeterna och när jag ammade, men så fort jag ammat klart fortsatte jag knarka, säger Anette.

 Som trebarnsmamma var Anette jagad av socialen som fått upp ögonen för att Anette var narkoman. När hon blev vräkt från sin lägenhet stod de beredda att omhänderta alla hennes tre barn. Men då skedde något som Anette för evigt är innerligt tacksam för.

– Min älskade lillebror, som då var heroinist, hade träffat en drogfri tjej och han bestämde sig för att bli drogfri han också för att ta hand om mina tre barn, säger Anette och torkar bort tårarna som trillar över hennes kinder.

Idag är Anette nära hela sin familj; barnen, barnbarnen, lillbrorsan, hans familj, sin egen mamma, papporna till hennes egna barn. Alla är drogfria och alla ses så fort de kan.

Under 29 år missbrukade Anette tunga droger och alkohol. Hon hade levt på gatan under många år när hon den där morgonen för 17 år sedan vaknade upp på ett källargolv och till sin stora förvåning kände doften av nybryggt kaffe.

– Tänk så lite det behövs för att förändra en människas liv. En omtanke, en god gärning, att bli sedd och hjälpt gjorde att jag fick viljan att börja leva tillbaka, säger Anette.

Bredvid henne på en fin, blommig, liten bricka stod en termos med kaffe, en mugg, några bredda ostmackor och fina presenter i form av rena nya underkläder, hygienartiklar och ett cigarettpaket.

– Jag tror att det måste ha varit en kvinna som sett mig och som hjälpte mig, säger Anette.

Men hon vet inte, och hon skulle så innerligt gärna vilja tacka den här medmänniskan för det som kom att betyda allt för hennes eget fortsatta liv. Anette skulle vilja ge sin skyddsängel en kram och tacka för den fantastiska gåvan.

– Någon hade sett mig, någon som nog förstått att jag egentligen var en ordentlig människa, för jag städade alltid upp efter mig. Jag samlade ihop allt jag ägde och tog det med mig när jag lämnade källaren. Den här morgonen grät jag och tänkte att jag inte kan fortsätta leva så här. Jag orkar inte mer.

Det som nu hände var att Anette tog sin packning och promenerade iväg till Stadsmissionen, där fick hon en sängplats för nästa natt. Och nu hände nästa mirakel. Ute på stadens gator stötte hon på en gammal bekant, en kvinna hon tidigare missbrukat ihop med, men som nu hade blivit nykter.

– Hon bad mig ta med ett brev till hennes tandläkare och lämna det när jag gick förbi. Jag frågade inte varför hon bad mig om denna tjänst.

 Men det fanns ingen tandläkare. Adressen kvinnan gav till Anette var ett nystartat behandlingshem för narkomaner. Så när Anette dök upp med brevet i högsta hugg möttes hon inte av en tandsköterska utan av en man vid namn Micke Magnusson, och hans fru Margaretha, som bara några dagar tidigare slagit upp dörrarna för ett rehabiliteringshem mitt i Malmö.

– Micke frågade om jag var hungrig, det var jag. Och trött. Sedan frågade han mig om jag var intresserad av att få behandling för mitt missbruk. Jag sade som det var, att jag inte var direkt motiverad, men jag fick några smörgåsar och han visade mig omtanke och medkänsla.

Några månader senare, närmare bestämt den 25 april år 2003 tog Anette med sig en tom hink och en dunk med vatten och låste in sig i en tom övergiven källare. Där tände hon av under några dagar, alldeles ensam. När Micke ringde och frågade hur det var mådde hon lite bättre. Hon tog sin 45 kilo tunga ryggsäck på ryggen och satte sig på sin cykel. Vilsna tankar for omkring i hennes huvud. Skulle hon sticka ner till parken och träffa polarna? Drogsuget satte in, vårsolen sken.

– I den stunden var det någon ovanifrån som styrde mig och min cykel. På något sätt tog jag mig till behandlingshemmet. Jag vet inte riktigt hur jag kom dit om jag ska vara ärlig. Men efter en stund stod jag utanför och ringde på dörren, säger Anette och ser rörd ut.

Socialen hade meddelat att de inte tänkte betala för Anettes behandling, men Micke och Margaretha bestämde sig för att hjälpa henne ändå. De lät henne bo på rehabiliteringshemmet gratis och överklagade socialtjänstens beslut, vilket så småningom resulterade i att hon fick den hjälp hon behövde, och Micke och Margaretha fick betalt.

Tack vare Micke och Margaretha fick hon komma in i gemenskapen. Hon blev tilldelad rum nummer 15, och så skulle hon för första gången i sitt liv besöka ett AA-möte.

– Jag var emot allt sådant. Trodde att det handlade om hjärntvätt. Sa till Micke att nej tack något 12-stegsprogram ska jag inte vara med i. Det ska du ha klart för dig, säger Anette och skrattar glatt.

Men det var inget att be för. Anette skulle med på mötet. Basta! Efter att hon presenterat sig gick hon ut. Det var okej första gången, det hade hon och Micke bestämt.

– Nuförtiden har jag och min man möten varje kväll. Vi umgås bara med nyktra narkomaner, säger Anette.

Den högre makten som Anette pratar om är inte Gud, det är någon, hon vet inte vem, som ser henne där ovanifrån.

– Jag har en stark tro. Att jag lever är ett under, jag föddes dödfödd. De fick igång mitt hjärta och sedan blev jag nöddöpt för de trodde inte att jag skulle klara mig. Under mitt liv har jag gjort 22 självmordsförsök. Du kan förstå att någon däruppe har blandat sig i mitt liv!

 Tron på den högre makten har hjälpt Anette i svåra stunder och gör det fortfarande. Hon ber varje morgon och kväll.

– Varenda morgon uttalar jag orden: ”Vad som än händer under dagen ska jag inte ta droger”. På kvällen tackar jag den där uppe, som jag helst inte kallar för Gud, säger Anette.

År 2016 mötte Anette sin blivande man, en man som hon köpt droger av tidigare under sitt missbrukarliv. Hon cyklade förbi honom på stan och de sa hej.

– Det klickade direkt. Kjell är också nykter sedan många år. Vi började skriva till var-andra på Facebook, sedan bjöd han på kaffe, och tre månader senare var vi gifta. Han är en fantastisk man. Vi firar varje dag att vi finns till och att vi är nyktra.

 Som nykter har Anette fått två diagnoser; borderline och dissociativ störning. Läkaren ville att hon skulle börja medicinera, men efter att ha självmedicinerat under 29 år har Anette bestämt sig för att klara av att leva med sina diagnoser utan medicin.

– Jag har mina två hundar som jag måste gå ut med varje morgon. Det bryter mitt dåliga mående att jag har viktiga åtaganden. Och så har jag mitt arbete på ett HVB-hem för ensamkommande flyktingar. Jag väljer livet varje dag.

 Idag har Anette varit drogfri i 16 år, hon är lyckligt gift, har en nära och fin kontakt med alla sina tre barn och alla barnbarnen. År 2016 gick hennes älskade fosterdotter Carro över till Andra sidan. Sorgen var och är ofattbart stor. Men också sorgen och sorgearbetet klarade hon av att gå igenom utan att ta droger eller dricka alkohol.

– Det jag behövde för att bli drogfri var positiv bekräftelse från min omgivning. Jag glömmer aldrig var jag kommer ifrån. Mitt liv blev inte som jag hade tänkt mig, men det blev bättre, avslutar Anette.