Lisa har skrivit en bok om hur det är att stå vid sidan om en nära och kär person som snart ska dö. Hennes pappa hade varit sjuk i många år, han led bland annat av djupa depressioner. Men så en dag när hennes älskade pappa äntligen hade blivit lite bättre från sin psykiska ohälsa kom beskedet: Han hade drabbats av en obotlig cancersjukdom som oundvikligen skulle leda till hans död.
– Han som under flera år hade velat dö, ville nu inget hellre än att få leva, säger Lisa.
Den tid som följde på beskedet var hemsk, med oklara besked om vad som väntade och i rollen som anhörig drabbades Lisa ständigt av dåligt samvete för att hon inte alltid hann vara med och stötta.
– Jag kände mig både ensam och okunnig i hur jag skulle hantera situationen. Jag kunde inte agera på instinkt och jag saknade kunskaper i hur man som anhörig ska göra när någon nära person snart ska dö, säger Lisa.
Inom sig började hon formulera tankar kring hur bra det hade varit att som anhörig ha någon slags manual gällande rättigheter, sjukvård, och handledning i hur man pratar om döden.
– I kontakten med läkarna kände jag mig underlägsen och korkad, jag hade så svårt att förstå och ta till mig vad de sa. Och dessutom hade jag en massa frågor som faktiskt handlade mer om mig själv. Hur skulle jag göra i min arbetssituation gällande ledighet och finns det något som heter anhörigdagar, undrade Lisa.
Det är otrolig svår information att ta till sig, att någon man älskar snart ska dö. Många menar att det är något av det värsta som man drabbas av i sitt liv.
– Jag vet att du ska försvinna, hur hanterar vi en sådan sak?
I Lisas familj klarade de av att prata både med varandra och med pappan om vad som snart skulle hända. Lisa fick ställa sina frågor direkt till sin pappa. Är du rädd för döden pappa? Hur känns det? Och de sista tio dagarna i hans liv kunde hon också ställa sina frågor till personalen på hospice.
– Det personalen på hospice lärde mig var att den döende förstår oftast mer än den friska. Jag lärde mig att backa lite och istället bara vara där, och hålla handen, säger Lisa.
Anhöriga vill så väl, de oroar sig, och föreslår så gärna en massa saker i all välvilja. ”Nu måste du äta lite”, ”kan du inte sitta upp en liten stund”. Allt sådant kan skapa stress, bättre då att fundera igenom sin egen situation och försöka komma till klarhet med ens egna reaktioner och känslor. Det räcker gott med att vara nära, finnas till på plats och att ha en öppenhet, som ju närmre döden man kommer mer och mer handlar om det praktiska.
– De sista tio dagarna på hospice var fina. Jag och hela min familj fanns där när han dog. Det blev ett fint avslut som jag är mycket tacksam för idag.
Lisas bror frågade pappan hur det kändes att ha sin familj omkring sig inför att han skulle dö, svaret blev att det kändes underbart.
– En natt tittade han plötsligt upp på mig och sa med sin vanliga röst: ”Hej min lilla älskling”. På slutet kunde han inte prata alls, säger Lisa.
Under hela sjukdomstiden kände sig Lisa ambivalent kring hur hon skulle prata om sin pappas förestående död med sina vänner.
– Jag har jättefina vänner, men jag önskar att jag hade kunnat vara ännu mer öppen. De flesta människor går igenom någon skit i livet. Min önskan är att vi ska vara snällare mot varandra.
Mer invecklat än så behöver det inte vara. När någon har det svårt, visa medkänsla och var snäll! Lisa tror att vi ofta har en benägenhet att göra det för svårt för oss när det handlar om att hantera frågor kring döden. Man kanske inte vill såra, man är rädd för att väcka upp känslor, man är rädd för att säga banala saker.
– Det är inte av ondo som folk håller tillbaka, det är av osäkerhet. Men det räcker med att ställa en fråga: Vill du prata? Orkar du prata? Det behöver verkligen inte vara stora gester som att skicka en blombukett.
Själv fick Lisa ett nytt förhållningssätt till döden efter att ha gått igenom sin pappas bortgång.
– Jag har lärt mig otroligt mycket på att skriva min bok. Jag har intervjuat läkare, psykologer, etnologer och andra anhöriga. Jag är så tacksam för alla nya kunskaper som faktiskt har lett till att jag själv har mindre dödsångest, säger Lisa.
Lisas bästa tips till anhöriga
- Tänk på dig själv. Det är så lätt att få dåligt samvete, men det är lika viktigt att du tar hand om sig själv som att stötta den som snart ska dö. Det är viktigt att de anhöriga orkar.
- Var med på vårdmöten så ofta det går. Det är bra för din egen skull också.
- Ta hjälp av folk runt omkring dig. Våga be om hjälp och tacka ja till alla erbjudanden om stöttning på olika sätt.
Det här är Lisa
Ålder: 30 år.
Familj: Man.
Bor: I Enskede.
Gör: PR-konsult.
Kontakt: hej@lisablomqvist.se
Aktuell med: Nya boken ”När man vet att någon snart ska dö”.