Tänk dig att ditt liv är en båt. Vem är du då på den båten? Jobbar du i restaurangen och serverar mat? Eller tar du hand om maskinrummet och ser till att allt är smort och i bra skick? Kanske svabbar du däck jämt och ständigt? Eller är du den hissar alla segel så att det ska bli lite mer fart och fläkt för alla som är med på resan? Men om båten är ditt liv, borde du inte stå vid rodret då?
För mig har det tagit många år att inse att jag höll på med allt det jag räknade upp och lite till. Jag gjorde allt utom att stå vid just rodret. Mitt liv var som en båt utan mål och styrning. På båten fanns alla i min omgivning som jag trodde jag var tvungen att ta ansvar för eftersom de antingen krävde det eller att jag inte tyckte att de klarade det själva.
De jag servade och slet för hade dock sin egen agenda och många gånger kände jag mig sviken, inte minst i nära relationer och av chefer. Det var tufft. Jag jobbade 60-80 timmar i veckan på min båt och inte sällan handlade det om att försöka hitta en skatt som bestod av rikedomar som jag tyckte jag förtjänade. Naturligtvis fanns det ingen sådan skatt.
Det är många liknelser i den här berättelsen. Kort och gott så var båten kapsejsad och drev för det mesta vind för våg trots allt mitt slit. Till slut så körde jag på grund och båten sjönk. Jag fick sätta mig på en öde ö under en kokosnötpalm och fundera. När jag satt där så insåg jag ganska klart att det inte var jag som alltid bestämde i mitt liv. Om andra var glada, var jag glad. Om andra var ledsna, var jag ledsen. Om någon skällde, blev jag arg. Andras mående bestämde alltså hur jag skulle må, visst är det knepigt?
Jag tittade på mina relationer, var de öppna, ärliga och trivsamma? Svaret var att några var det, men långt ifrån alla. Gjorde jag i livet det jag önskade mig allra mest, lyssnade jag på mitt inre? Svaret var nej.
Det fick bli en ordentlig genomkörare när det gällde mitt liv. Hem, arbete, pengar, hälsa, vänner och familj, personlig utveckling, fritid – allt la jag upp på bordet och kollade igenom. Det var inte många rätt kan jag säga. Men den värsta insikten av dem alla var att det var jag själv som var ansvarig för kaoset i mitt liv. Jag hade skapat det själv. Jag må ha haft vilken taskig uppväxt som helst, ansvaret var ändå mitt.
Jag insåg att om det inte var mitt ansvar så skulle jag fortsätta vara maktlös, jag skulle aldrig få kontrollen över mitt liv om jag inte tog det ansvaret. Och bara det har varit en resa, som på ett sätt pågår ännu eftersom jag inte vill att min utveckling ska stanna av.
Jag brukar säga: ”Jag är inte den jag vill vara, men jag är inte heller den jag var.”
Per Ola Thornell