Jag fick ett mejl från en kvinna som ansåg att jag skulle komma och hämta deras labradorkorsning Jazz, meddetsamma! Familjen skulle flytta från Italien tillbaka till Amerika. Jazz var sju år gammal och de hade haft henne sedan hon var valp. Tre år tidigare hade de slängt ut Jazz och en annan äldre hund i trädgården. Tillsammans fick hundarna sova under altanen.
Den äldre hunden blev sjuk och avlivad, ensam sörjde Jazz sin enda vän. På distans kunde jag nu känna den oerhörda sorg Jazz kände.
Det spöregnande dagen då jag körde för att hämta Jazz! När jag kom fram pekade familjen mot terrassen, där under fanns hon. Jag kravlade in bland sopor och annat bråte. Jazz låg inne i en hörna och skakade av rädsla och kyla.
Jag hade ordnat ett korttidsboende, ett fosterhem, åt henne. Men jag kände hennes oerhörda ångest. Så istället körde jag henne direkt till vårt hem. Jazz lät de andra hundarna hälsa på henne medan hon satt på golvet som en staty.
På natten kröp Jazz sakta upp i min mans säng. Hela familjen kunde känna hennes djupa sorg. Vi kunde inte adoptera bort henne! Massor av ”Tänk om…” fladdrade runt likt en tornado i mitt huvud.
Idag är det sex år sedan vi tog Jazz under våra vingar, och hon är fortfarande fantastisk! För ett par månader sedan fick Jazz ett slaganfall och blev förlamad i ena sidan. Men efter endast en vecka kunde hon gå i våra trappor igen.
Jazz har överkommit mycket i livet. Hon är glad, hennes svans går som en trumvirvel.
En själ är en levande, kännande och tänkande källa som förlåter, men aldrig glömmer.
That’s Amore!