Men också mot andra. Jag ser en man som kärleksfullt lägger armen om sin älskade. Och lite längre bort hjälps fyra män åt att bära en tung bänk. De ser nöjda ut mitt i sitt slit, och jag tänker att de är tillfreds med sin gemenskap när de utför ett gott arbete.
Blicken fastnar på landskapet omkring mig och en sliten, gammal fras fyller mina tankar: ”Det är så vackert att det gör ont”. Nej, det gör faktiskt inte ont. Det gör gott! Här finns ingen tillstymmelse till smärta, det är bara så varmt och skönt inom mig och jag tänker att detta är lycka.
Ja, jag tror att det är exakt vad lycka handlar om. En pärla på det radband av ögonblick som vi samlar under livet. Små stunder som smyger sig på, ibland när vi är helt oförberedda. De kan komma precis när som helst, men det gäller att vara uppmärksam, stanna till och fånga dem.
Och det slår mig att allt det jag upplever just i detta ögonblick, är alldeles gratis. Solskenet. Promenaden. Naturen. Kärleken. Hjälpsamheten. Lyckan. Det är precis det här som är meningen med livet. Att leva det. Och ta in alla gåvor som livet ger.
En solskensdag som bjuder på en promenad, på en plats där jag trivs och där min själ får ro. Nu är min gåva stillheten. Den som inte alls är så självklar i en tid där vardagen ständigt fylls av ljud och intryck.
Men det enda som hörs i detta ögonblick, är havet som rör sig i välformade vågor in mot land. Människorna talar inte till mig när vi passerar varandra, men deras leende säger så mycket mer. Och jag känner att stillheten letar sig in i mitt innersta, slår sig ner där en stund och låter mig bara vara.
Jag vet faktiskt inte varför jag tänker att jag vandrar i himlen, jag har ingen aning om hur det ser ut där. Men jag har mött en och annan som säger sig ha varit på besök på Andra sidan. Och berättelserna de bjudit mig på är precis så här vackra. Fyllda av glittrande silver, magiska färger, kärleksfullhet och harmoni.
Funderingar kring meningen med livet kommer väl till oss alla ibland. Själv vill jag tro att det handlar om att samla på stundens vackraste lyckopärlor. En dag är radbandet fullt och då kan jag, förhoppningsvis, somna både nöjd och glad.
Författaren Per Olov Enquist har sagt dessa kloka ord: ”En dag ska vi alla dö – alla andra dagar ska vi leva”.
Jag tänker låta alla dessa levande dagar blanda sig i känslor av stort och smått. Av ”full fart framåt”, med all den entusiasm som bor inom mig. Och av stillhet, när själen får sitt. Det finns inget som är bättre eller sämre.
I mitt radband finns det plats för pärlor av alla sorter.
Varm kram Madeleine
