Det är dags nu, menar hon. Dags att vi släpper fram kärleken till den som bor i vår kropp. Den person vi umgås med dagligen och som är den kanske allra viktigaste i våra liv.
Hon ber oss att lägga ena handen mot kinden. Stryka den försiktigt, som en liten smekning. Så jag lyfter min högerhand och lägger den mot min kind. Känner värmen, känner beröringen. Ja, det är skönt. Det var ju inte så svårt!
Blickarna vänds åter mot kvinnan i mitten. Hon förklarar att nu ska vi krama oss själva. Lägga armarna i kors över bröstet och ge oss själva en varm kram. Röra händerna till en stilla smekning.
Jag sluter mina ögon och tillåter mig att njuta av värmen från mina händer. Beröringen är behaglig och jag inser att jag ler tyst för mig själv.
”Och nu”, säger kvinnan, ”nu ska du säga till dig själv att du är värdefull”. Hon tystnar ett ögonblick, och fortsätter: ”Säg till dig själv ’jag älskar dig’.”
Jag känner att stämningen i rummet förändras. Någon av kvinnorna snyftar. En annan tänker högt: ”Det här får jag öva på, jag har aldrig uttryckt mig så förut!”.
Vår föreläsare nickar förstående, tittar på kvinnan och ställer en logisk fråga: ”Men du har kanske sagt det till någon annan?”. Hon får en tyst nick till svar.
Varför ska det vara så svårt att säga till sig själv, det vi enkelt kan säga till andra?
Jag påminns om ett samtal jag hade för länge sedan, med en person som jag tyckte väldigt mycket om. Hon var älskad av så många. Och hon älskade att ge sin kärlek till alla. Till alla, utom sig själv. Hon tyckte aldrig att hon räckte till, att hon var något värd. Jag minns att jag en gång blev så ledsen när jag hörde henne klanka ner på sig själv, att jag föreslog att hon varje morgon skulle titta på sig själv i badrumsspegeln och med ett leende säga: ”Jag älskar dig!”.
Reaktionen jag mötte var ett nervöst skratt och hennes bestämda ord: ”Så kan man väl inte säga!”.
Visst kan man det, försökte jag förklara. Vi är alla värda att ge oss själva komplimanger och kärlek. Men jag insåg i samma stund som jag sa det, att jag själv inte varit någon mästare på detta.
Tillbaka i salen med de 21 kvinnorna. Vår föreläsare uppmuntrar oss att göra den här övningen ofta. För om vi gör det till en vana att krama oss själva och säga de vackra orden, då blir det lättare att tro på dem.
Javisst har hon rätt. Den kärleksfulla beröringen sätter sig i kroppen. Den stannar kvar som ett varmt omslag på din hud och som ett strålande ljus i ditt hjärta. För kroppen minns.
Jag ska bli bättre på att krama mig själv. Det är jag värd.
Varm kram Madeleine