Kanske på grund av rädsla, kanske för att tiden inte räckt till.
Det var som att jag gick in genom en port av trygghet, till en ny värld med mjuka värden, där min nyfikenhet var välkommen. Och det kändes som att det var dags att testa om den slitna klyschan ”det är aldrig för sent” verkligen stämde.
Nu vet jag. Den stämmer!
Jag var 56 år när jag för första gången satt upp på en fullstor häst. Den sommaren hade jag lyssnat mycket på ”Sommar i P1” och flera av programmen handlade om hur härligt det var med närheten till djuret. Den sköna känslan av att samarbeta med 600 kilo muskler, samspelet mellan häst och människa.
Kanske jag skulle börja rida! Tanken bet sig fast och jag googlade på ”ridning för vuxna nybörjare”. Och fick en träff på ett stall bara två kilometer från där jag bor. De skulle dra igång en nybörjargrupp, fick jag veta. Och jag tvekade faktiskt inte en sekund.
Vi var tre ”tanter” i mogen ålder som började kratsa hovar, rykta och tränsa de högväxta fuxarna och jag tilldelades den vackraste av dem alla – Nobel. Sedan blev varje måndag min Nobeldag.
Jag har lärt mig trava, galoppera, rida enklare dressyrprogram och hoppa över låga, väldigt låga, hinder. Och varje lektion har varit en seger, för jag har blivit mer och mer trygg i sadeln.
Det kanske bästa av allt har varit utomhusritterna i Österlens vackra landskap. Och så vännernas kommentarer: ”Så modig du är!”. Ja, har jag tänkt då. Det är jag faktiskt!
Strax innan jag fyllde 59 var det dags att uppfylla nästa dröm. Jag älskar att fika. Jag blir riktigt lycklig av att komma in på ett kafé där det doftar kaffe och nybakat, och njuter verkligen när jag möter entusiastiska kaféägare som jobbar från hjärtat. Kanske är det därför jag fått en dröm om att själv få jobba på kafé.
Det gör jag nu. På lediga helgdagar, när det behövs extra arbetskraft. Jag säljer de ljuvligaste hembakade kakor och tårtbitar, serverar vegetariska rätter lagade på härodlade grönsaker. Jag brygger kaffe, samlar disk, torkar av bord, småpratar med gästerna. Det är bland det roligaste jag gjort!
Och hur fick jag det här jobbet då? Jo, jag såg på Instagram att ett av mina favoritkaféer sökte sommarpersonal och tänkte att jag tar chansen och skriver att jag gärna jobbar som timanställd. Jag berättade om min bakgrund som journalist under 39 år och att jag älskar att träffa människor.
Så kom svaret, ägarparet ville träffa mig för en intervju. Pirrigt var det, för en som varit anställd på ett och samma företag i nästa fyra decennier. Men jag tänkte: Jag har inget att förlora. Jag är den jag är och om de gillar mig för det, kommer det säkert att gå vägen.
Det gjorde det och jag blev så otroligt stolt över mig själv. Att jag tagit steget och skrivit. Att jag vågade! Det stärkte mig att jag lyckades förverkliga en gammal dröm, att jag inte bara låtit det stanna vid tanken.
Det sägs att det människor ångrar mest på sin dödsbädd, är allt det som de inte gjort. Så jag tror att vi alla måste våga tro på oss själva lite mer, lita på att vi kan. Jag är ett bra bevis för att ålder inte är något hinder.
Varm kram Madeleine ♥