När jag tillrättavisar barnen inser jag att irritationen egentligen är riktad mot mig själv. För jag är inte mycket bättre på att hålla ordning i mina egna rum, både de yttre och inre rummen.
En dag åkte barnen och jag till en veterinär med en sjuk hund, Lui, som vi räddat nere i södra Italien. Hunden var äldre och hade varit lyckligt hemlös under flera år. Men nu hade han problem med sina leder efter alla nätter ute i kylan.
Hunden Lui hade en inre sjukdom som inte smittade, men som måste hållas under kontroll med medicinering. Hos oss kunde vi erbjuda Lui följande: en varm hundsäng, god näringsrik mat och rätt medicin. För att inte glömma, all den kärlek vi överöste honom. Hans sista år skulle bli bra, det hade vi lovat honom.
Veterinären hälsade oss välkomna utan att titta mig in i ögonen. Max min son, protesterade högljutt och sa att man skulle alltid ska se in i en persons ögon när man hälsar. Generat log jag mot veterinären.
Under tiden veterinären undersökte Lui uppdaterade jag honom om hundens bakgrund. ”Jag förstår mig inte på alla dessa människor som räddar sjuka hundar!” muttrade han. När jag skulle protestera satte han stetoskopet i öronen. Jag bet mig i kinden och log till mina undrande barn.
”Den här hunden skulle aldrig få leva enligt min åsikt!” utropade veterinären. ”Ni samlar på en massa sjuka djur”, fortsatte han. Olivia min dotter tittade på honom med sina kloka blå ögon och svarade: ”Och du samlar på en massa negativa tankar. Min mamma har alltid sagt att man inte ska samla på såna!”
That’s Amore!