Det ämne jag ska ta upp här känns både svårt och lätt att skriva om. Svårt, därför att jag upplevt det själv. ”Lätt” därför att jag har lärt mig mycket av det. Jag ska skriva om mobbing. Det finns tyvärr överallt idag och jag vill påstå att det finns olika sorters mobbing.
Jag upplevde detta själv när jag var liten, men har även upplevt det i vuxen ålder. Och det var på helt olika sätt.
När jag gick på låg-och mellanstadiet var jag ganska rund och uppfattades nog som en glad och spontan tjej. Jag tog på mig rollen som positiv, ett muntert barn. Men inombords kände jag mig ibland både ensam och sorgsen.
Jag blev retad och påhoppad på grund av min kropp. Men hade också ett par goda vänner som jag hade roligt tillsammans med. Så det fanns många fina stunder, både i skolan och hemma. Mest hemma, tillsammans med mina två bästa vänner.
Men jag hade väldigt svårt att säga ifrån och min självkänsla var inte den bästa. Jag skrattade bort det som smärtade mig, eller försökte finna mig i det.
Det var djuren som var min absolut största tröst. Jag bodde i stallet och älskade att ta hand om alla hästar på ridskolan. På helgerna var jag där supertidigt och fodrade, mockade och grejade hela dagen på ridskolan. Jag vet att änglarna förde djuren till mig. Vi förstod varandra.
Jag vet också att jag aldrig skulle vara elak tillbaka mot någon, den känslan var så starkt. Min upplevelse var att jag förstod människor och kunde förlåta allt och alla. För jag tänkte att det säkert fanns en orsak till varför andra betedde sig som de gjorde.
Det var inte bra att jag hade svårt att sätta gränser, både för mig själv och för andra. Jag ställde upp, jag hjälpte till. Det berodde förstås på dålig självkänsla, men också på min förmåga att kunna känna in andra människor – och inte kunna hantera det. Som barn är det svårt att leva med sin mediala förmåga. Och vi pratade aldrig om sådant hemma hos mig.
Jag fick redan i tidig ålder till mig vuxnas energi, det och mycket annat. Och på något sätt flydde jag från mig själv. Jag ville ju inte känna så mycket.
Detta är inte ovanligt om man som barn är väldigt medial. Jag ville rädda alla djur från lidande. Jag fanns alltid där om någon var ledsen… Jag kände ju av sådant, ofta innan det skedde.
Varför berättar jag då detta? Jo, för om du känner igen dig i min berättelse eller om du har något barn i din närhet som du tror är medial, så är mitt råd att lyssna inåt. Hjälp dig själv, eller barnet, att förstå att man inte är ensam.
Men allt som känns svårt behöver inte bero på att du är medial, ofta är det en kombination av dålig självkänsla, oro av att inte räcka till och brist på uppmuntran. Därför är det så viktigt att be om hjälp, att reflektera, vara ärlig och ödmjuk.
Och underskatta aldrig kroppens styrka och förmåga. Träna din kropp och stärk den. Var snäll mot dig själv! Det går att förändra i kärlek. Börja med dig själv. Vi alla är här på jorden för att samla lärdom och utvecklas.
Varmaste kramen från mig
Anna