Nog är det märkligt att vi har så svårt att prata om döden. Andra tunga och högst privata ämnen kan vi samtala innerligt om. Men kring livets slut tassar vi försiktigt. Trots att det kanske är det mest självklara av allt. Eller för att citera Philip de Croy:

”Det finns poddar, livsstilsmagasin och böcker som hjälper oss att arrangera det perfekta bröllopet, få bättre självkänsla och att laga en fotovänlig middag, men kring döden är det ofta märkligt tyst – detta i ett land där döden till och med finns med i nationalsången…”

 Ja, så står det i första kapitlet av Boken för dig som en dag ska dö, hans debutbok. Han fortsätter:

”Min längtan är att vi ska känna livet i oss starkare genom att prata om döden med varandra. Oavsett vem vi är och var i livet vi befinner oss.”
 
Alla frågor och känslor

Vi ska göra det bästa av vår tid på jorden, gåvan vi fått. Och Philip vill hjälpa oss att bli mer levande, genom att lära oss se döden som något naturligt. Men det är inte så lätt, när man lever i ett land som varit förskonat från krig, där vi idag överlever sjukdomar som tidigare var dödliga och har bland världens lägsta barnadödlighet. Vi skjuter döden framför oss.

– Förr dog vi i hemmet. Nu dör vi på hemmet. Omgivna av personal. Att som närstående inte följt den kropp som förvandlats inför döden, skapar distans, då blir döden nästan något fiktivt.

– Men visst är det konstigt, konstaterar Philip krasst. Vi sitter här och pratar nu du och jag, vi finns. Så en dag gör vi inte det … Det är naturligt, men konstigt.

Tumult av känslor

Philip är thanatolog, troligtvis den enda i Sverige. Han har studerat lärandet om åldrandet och döden vilket gör honom till expert på området, en dödsvetare.

– Ja, svarar han med ett skratt. Det är korrekt på många sätt, men lite komplext. Jag har ju inte dött än!

Nej, vad som händer då, vet ingen. Inte ens Philip. Men varje gång döden kommit in i hans privata liv, har han ställts inför de svåra frågor situationen bär med sig. Precis som alla vi andra.

– Vi är oförberedda när döden kommer. Vi kanske vet att det kommer gå åt helskotta, ändå sitter vi där en dag – och plötsligt har det hänt. Vi lämnas med ett tumult av känslor. Hur gör jag nu? Vad ska jag göra med det liv som slagits i bitar? Och när vi är som svagast och skulle behöva vila, krävs det dessutom att vi tar oss igenom planering av begravning, att tömma en bostad, välja kista, läsa juridiska texter … Inget annat sammanhang i livet skulle begära detta av oss.

Därför skrev Philip en bok som han hoppas ska tjäna lite som en ficklampa. En handbok om döden. Just när Philip var i sluttampen med sitt manus och boken skulle skickas till tryck, kom pandemin. Allt kändes plötsligt så fel. Som om Philip planerat detta. Tänk om marknaden trodde att han försökte tjäna pengar på människors sjukdom och oro? Kunde han ge ut boken med gott samvete?

– Sedan har jag fått höra av många att den varit ett stort stöd under just pandemin, säger Philip. Det är jag glad och tacksam för. Jag har ju förstått när jag är ute och föreläser om döden, att det finns så många frågor.
 
Vänner som familj

Vanligast är: Hur får jag göra? Ja, kan man sprida mammas stoft vid sommarstugan som hon älskade? Måste man ha en kista? Hur gör jag om jag inte vill blanda in Gud?

Boken innehåller checklistor kring allt praktiskt – från att välja begravningsmusik till hur en bouppteckning går till. Här finns råd kring hur vi förklarar för barnen, beter oss som gäster vid en begravning och hur man möter döden i olika religioner.

Och känslorna förstås. Sorgen. Att det måste få göra ont, måste få ta tid. Att vi inte behöver göra allt själv. Be om hjälp! Det uppmanar Philip och tipsar om att blanda in den bortgångnes vänner.

– Många har vännerna som sin närmaste familj, sina förtrogna. Kanske var det de som kände den bortgångna bäst. Erbjud dem att vara med och planera. För vänner pratar ofta med varandra på ett sätt som barn och föräldrar inte gör.

Men viktigast av allt är att våga möta döden medan vi lever. 

– Sitt ner med dina närmaste och fråga: Hur vill du ha det när du dör? Prata om det medan tid är. Blottlägg det mest sårbara, då kan ni undvika konflikter. För detta innerliga samtal kan föra er närmare varandra. Och för de efterlevande är den finaste gåvan att veta hur en närstående vill ha det efter sin död.

– Så planera din farvälfest, din ”grand finale”. Kanske protesterar någon: ”Men jag missar ju själv den där festen.” Det är inte säkert, vem vet? I vilket fall, unna de andra ett festtillfälle till din ära!

Sorgen när någon närstående går bort måste få göra ont och ta tid, menar Philip de Croy.

Barns alla tankar

Philip var intresserad av döden som barn och föräldrarna tog med honom på övningsbegravningar för avlägsna släktingar.

– Begravning är en speciell miljö för ett barn. Det är stillsamt, vi klär oss lite annorlunda ... För mig var det inte vanligt att vuxna grät öppet, men det gjorde de här.

– Barn funderar mycket över existentiella frågor. När de ser en död fågel undrar de vad som hänt. Hos mig väckte döden tidigt mycket ­tankar.

Philip var tio år när han första gången såg en död människa, sin mormor som han ofta bott över hos och lagat mat tillsammans med. En levande kvinna med varm famn. Nu låg hon där så stilla, på serviceboendet där hon gått bort. Med blommor i händerna och med ett brinnande ljus intill. Han minns att han var tyst, fundersam. Försökte ta in. Det blev en fin bild att ta med sig.

– Vi svenskar är rädda för att se de döda, men min rekommendation är att ta vara på den här stunden. Den erbjuds alltid, om kroppen inte är illa tilltygad. Så försök att uppbringa kraften, det ger ro när du går därifrån.

När Philips pappa dog av sin svåra sjukdom ALS, hann Philip aldrig fram. Därför blev stunden efteråt viktig.

– Av pappas sjukdom fanns inte längre ett spår. Håret var kammat och han var rofylld. Det samtal vi inte hunnit med innan, fick bli nu istället. I den friden, försoningen, fanns också svaren. Det var så det kändes.

Fint med minnesbok

Begravningsplatser kallar Philip så vackert för ”De dödas kvarter”, städer där de äger marken och vi som hälsar på är gäster. De avlidna finns kvar som dofter, känslor, minnen. Vi kan prata med dem, oavsett om vi tror eller inte. Dessutom, menar Philip, ska vi vara lika generösa med känslorna i döden som i livet. Du får känna dig fly förbannad på den som lämnat dig. Eller sur. Men gör även plats för smärta, glädje och tacksamhet.

– I dödens närhet blir livets konturer klarare. Vi som finns kvar ska leva fullt ut, inte bara överleva. Det blir lättare om vi är medvetna om vår dödlighet och vågar stå sköra inför den.

Philip är tacksam att han i boken fått sätta ord på sin saknad efter tre viktiga personer. Farfar som dog 89 år gammal, nöjd med livet. Den minst dramatiska döden. Sedan pappa som dog i ALS 59 år gammal. Och så hans kära vän Zaida Catalán, världsmedborgaren som gick sida vid sida med utsatta kvinnor och sköra barn, men kidnappades och dödades av milisen i Kongo. Hon kom aldrig hem till yogan och jordgubbarna som väntade på Öland. Hon rycktes bort 36 år ­gammal.

Philips tips till alla som sörjer är att skapa en personlig minnesbok.

– Klistra in en bomullstuss med en doft som påminner dig om den du saknar, en tygbit från personens favoritplagg, foton, citat, saker ni tyckte om att göra tillsammans … Låt boken bli ditt eget rum tillsammans med den här personen, där han eller hon dröjer sig kvar. Det som finns här är något mellan bara er två.

Vad som händer när vi dör är terra incognita – outforskad mark, säger Philip. Men han är ödmjuk inför dem som gläntat på dörren till dödsriket.

– Jag tänker mig det som en plats med många rum, där vi alla ryms. Oavsett vem vi är.

Det här är Philip de Croy

Ålder: 37 år.
Familj: Gift med Max.
Bor: I Stockholm.
Yrke: Thanatolog, författare och ­doktorand i teologisk etik.
Andlighet för mig: ”Att förena det inre och yttre, bli mer hel och i harmoni med sig själv. Ingen ska behöva leva halva liv i skuggan av någon eller något annat.”
Om sin egen död: ”Min begravning ska vara personlig, det ska märkas i arrangemangen att det är jag. Och jag kommer att ha en gravplats, i någon form.”
Instagram: @philipdecroy
Facebook: Philip de Croy