5 forna traditioner och ritualer

Vallutt
Under hösten när potatisen skulle tas upp var det tradition bland bönderna i de små byarna att man gick ut på fälten och hjälpte varandra. Ända fram på 1960-talet finns det dokumenterat att i västra Blekinges byar kunde alla som var lediga, oftast kvinnor och barn, hjälpa till. Barnen hade potatislov. Sedan när all potatis var bärgad blev det fest. Varje gård bjöd in alla som jobbat på kalas med mat och dryck. Sedan fick var och en ett kuvert med pengar, lönen. Dessa fester hölls ofta i oktober till november och kallades ”vallutt”, då man fick valuta för sitt arbete.

Tödugjöld
Detta nordiska begrepp lever fortfarande kvar på Island. Tad/töd betyder gödsel, skit. Och gjöld/gäld är det gamla fornnordiska ordet för betalning (gäldenär, återgälda). När höstskörden var klar fick de som hjälpt till sin belöning för det man gödslat, sått och satt på våren. Skörden firades med fest och gamman.

Uppskeruhátid
Också en gammal fornnordisk tradition som lever kvar på Island. Ordet betyder uppskärarhögtiden. Då skär man upp och festar på årets gåvor, både från växter och djur, potatis, rovor, grönsaker och kött. Denna festmåltid hålls också sent på hösten och än idag i gårdar och byar, men även i städer och tätorter där människor samlas för att festa och äta gott av höstens överflöd.

Völseritualen
Völseritualen är en fruktbarhetskult som leddes av kvinnorna. Den finns beskriven i Völsetåten, i den isländska Flatöboken, från 1200-talet. Där berättas om hur kulten gick till på en avlägsen gård i gränstrakterna mellan Sverige och Norge. Vid höstslakten styckades gårdshingstens avelslem av. Den kallades Völse och bevarades av husmodern i en linneduk tillsammans med ”stärkande örter” lin och lök. Tack vare denna behandling tillväxer Völse i kraft så att ”han kan stå hos husmodern om hon så vill”. Varje kväll gick Völse ur hand i hand runt stugan medan var och en av gårdsfolket läste en strof över honom. Sedan följde flera verser som var fulla av sexuella anspelningar och fruktbarhetsmagi särskilt när det kom till kvinnorna.

Alvablot
Vid slutet på jordbruksåret, slutet på betessäsongen vid övergången oktober–november, ”de första vinternätterna” firades forna tiders nyår. Då tackade man för året som gått, avslutade året och hedrade de förlevande. I Norden firades då senhöstens alvablot, med offerritualer som visade vördnaden för alverna – underjordens gudomliga fruktbarhetsväsen som dvärgar, alver, älvor – som kunde påverka människors och djurs överlevnad, hälsa samt lycka och kärleksliv. Tillgång till mat, skörd, boskaps-, fiske- och jaktlycka var beroende av hjälpen från dessa makter. Man menade även att släktens döda på andra sidan hjälpte de levande att klara sig på gården. Då tändes eldar på de förlevandes gravhögar, folk dansade och sjöng på och vid högarna. Det delades en festmåltid med de döda och gavs offergåvor. Allt för att hålla dessa själar på gott humör så att de kunde hjälpa de levande under det kommande året. Själar som inte kände sig tillräckligt uppskattade kunde ställa till problem. Symbolerna för själarnas närvaro kunde vara ugglor, fladdermöss och katter. Dessa lever kvar i vårt halloweenfirande och vi tänder fortfarande, inte eldar, men ljus på gravarna på alla helgons dag.

Hellas höstceremonier

Författaren och häxan Hella Nathorst-Böös tycker att hösten är den bästa tiden på året. Här berättar hon om några av sina höstceremonier.

Skördefest
En härlig måltid på åkerns och naturens gåvor. Samlas kring matbordet med släkt och vänner och gärna en korg överfull med grönsaker, frukter och bär på bordet.
Jag har skaffat en fondue-gryta (ni vet de som var så populära på 70–80-talet). Den blir en symbol. Grytan mitt på bordet påminner om den fyllda kitteln som aldrig sinar, som alla samlas kring och doppar i och äter ur gemensamt medan vi sitter i ring runtom och deltar i måltiden på samma villkor.

Höstdagjämning
Dags att fira med nära och kära. Höstdagjämningen infaller den 22 september, när dag och natt är lika långa. Baka ett bröd av åkerns sista säd som du själv maler. Detta bröd kallas såkakan och får trona mitt på bordet som ett skådebröd, som ingen äter av. Du bakar flera andra bröd som gästerna kan dela, bryta och äta. Det är en gammal tradition att baka just av den sista säden man skördat och sedan spara såkakan, torka den, och ta fram den på julafton och låta den ligga framme under den magiska julnatten då den laddas med starka fruktbarhetskrafter. Sedan tar man fram brödet på våren och smular sönder det och blandar smulorna med vårsådden. En offergåva, man ger något tillbaka till jorden, Moder Jord, för att hon ska bli fruktsam och ge mycket ny gröda.

Bondepraktikans fruktbarhetsmagi
Bondepraktikan som bygger på uråldriga erfarenheter och föreställningar, vädertecken, magi och vidskepelse handlar till 90 procent om fruktbarhet. Hur man ska öka chanserna att få mat och överleva. Det är svårt för oss att förstå hur otroligt viktigt detta var för folk förr. Det krävdes mycket arbete, kunskap och påhittighet för att skaffa fram tillräckligt med mat. Ofta användes magi för att säkra skörden, boskaps-, mjölk-, smör-, fiske- och jaktlycka.

Allhelgona – döda, andar och spökens högtid
Det är det forna bondesamhällets nyår, och infaller kring den 1 november. En övergångstid. En vändpunkt. Då var odlings- och växtåret slut. Då började vintern. Mörkret kom närmre med kyla och frost, växterna vissnade och gick i dvala och många djur gick i ide. Detta är en nordisk gammal högtid, då man sedan gammalt uppmärksammat de döda. De som gått före oss över till Andra sidan. Jag anser att det är nödvändigt att vara medveten om smärtan i livet, åtminstone påminna sig om detta en gång om året. Det handlar om kampen med att vara människa, om insikten att livet innehåller svårigheter och smärta. Det kan göra att vi blir mer sammansatta och mindre ytliga. Jag tror att det är bra att bearbeta kriser, dödslängtan och rädsla för döden. Det gör det lättare att bli tacksam och modig nog att leva sitt liv fullt ut.

Halloween – häxornas nyår
En av häxornas viktigaste högtider då vi anses kunna färdas mellan denna verklighet och de dödas rike, andevärlden, det undermedvetna, det övernaturliga. Häxor kan spå i framtiden och vara medium mellan levande och döda. Slöjan mellan vår värld och dödsriket är som tunnast på senhösten vid halloween/allhelgona – som kelterna under tusentals år kallade Samhain. Under denna tid befinner vi oss i en stor vilo- och dödsprocess. Naturen vissnar och går till vila, löven faller till marken och multnar till jord. Detta är de dödas tid, förutsättningen för att allt ska kunna återfödas i kretsloppet. Eftersom slöjan mellan världarna är tunnare kan en del meditera och en del går in i trance och stiger ner i underjorden, till gudinnan Hels rike. I fornnordisk tro styrde Hel i underjorden, dödsriket. Hon har ibland framställts som en elak figur, en hagga, som stod för förruttnelse och ondska. Men Hel och dödsriket var ursprungligen inget ont. Det är en del av naturen. Vi vill inte kännas vid det men det finns där. Därför är det bra att bli medveten även om dödsriket och gå in i den världen och se vad som finns där. Man får brottas med sina rädslor och uppleva hur det känns att släppa taget. Att något dör öppnar upp för något nytt. Detta är en tid då man kan meditera kring döden. Det är tid att släppa taget om gammal bitterhet och oförrätter. Förlåta och gå vidare. Låta allt gammalt skräp falla till marken och omvandlas i livskomposten så att nya frön kan spira och växa i vår.

I Nära nr 9, 2020, kan du läsa mer om Hella och höstens magi.