Idag när jag arbetar med andlig utveckling och som terapeut möter jag ofta människor som gör likadant som jag gjorde. Och jag förstår dem. Det är lätt att göra antagandet "det är på grund av föräldrarna som vår självkänsla är så låg". Om våra föräldrar bara varit annorlunda skulle vi kunna vara fyllda av kärlek till oss själva.
Det ligger en del sanning i detta, men långt ifrån hela sanningen. Det våra föräldrar eventuellt gjorde mot oss, oavsett vilka kränkningar de utsatt oss för, så är de milda jämfört med de som vi själva utsätter oss för.
Självförakt för med sig oduglighetskänslor, relationsproblem, önskningar om plastikoperationer, makt, girighet, egoism. Ibland söker man desperat en väg ut genom personlig utveckling eller flykt i alkohol, droger, sex eller shopping. ”Om-jag-bara"-syndromet gör sig påmint. Om jag bara fick ett nytt jobb, en viss relation, går ner i vikt, startar ett nytt projekt, träffar rätt terapeut och så vidare – då kommer det bli bättre.
Det är som en såpopera som inte tar slut. Ofta saboterar vi våra nya val genom att förstöra det vi satt oss för att lyckas med, bara för att bekräfta vår oduglighet och säga ”Gode Gud – varför sviker du mig, nu har jag misslyckats igen”. Eller ”Gud – varför träffar jag alltid fel man?”. Ännu en gång så skyller vi på någon annan.
Innerst inne vet vi att detta är fel. Vi har ett ansvar. Och att veta att vi inte är de vi vill vara, att veta att vi väljer vara kvar i smärta, mörker och förnedring är den största kränkning vi kan utsätta oss för.
Men när vår smärta blir oss övermäktig, när vi är nere på knä bokstavligen eller symboliskt, då är vi nära lösningen. I detta tillstånd är vi redo att kapitulera och släppa taget om illusionen om våra föräldrar, våra minnen, våra beteenden, vår oduglighet och litenhet.
Livet slutar inte när vi ger upp, det är då det börjar. När vi låter ljuset inom oss få växa, när vi lämnar över våra liv i händerna på en kraft starkare än oss själva, ser och känner vi vår storhet. Vi blir de värdiga, ödmjuka och kärleksfulla varelser som vi alltid varit innerst inne, under all lera, under allt skräp.
Lotusblomman är en underbar blomma som växer i träsk och otillgängliga sumpmarker. Men den behöver liksom allt annat levande tillgång till ljus. Och när ljuset träffar knoppen så växer och utvecklas blomman, får sin lyster, sin kraft och underbara doft.
Per Ola Thornell