Det tar tolv timmar för mig att köra ned till Napoli, med min stora bil fullastad med gåvor från olika människor runtom i Europa. Det är alltid med blandade känslor jag åker. Längtan är enorm, jag älskar mitt tunga arbete med att rädda djur, samtidigt är arbetet väldigt energikrävande.
Det är en stark passion som driver mig och att få utlopp för adrenalinet som rusar inom mig är en underbar känsla.
Jag stannar och ser en skadad hund liggandes med brutna ben. Hunden försöker krypa över gatan. Jag slänger en handduk över hans huvud för att han inte skall bita mig, och med båda händerna lyfter jag snabbt upp honom på en stor bärbar säng bak i bilen. Snabbt hoppar jag in och kör till Dr Damianis klinik.
Jag tar den bärbara sängen och sparkar upp dörren till kliniken. Veterinärassistenten kommer och öppnar de andra dörrarna in till undersökningsrummen. Jag pratar snabbt och ger dem en lägesrapport, backar sedan bort från hunden och släpper fram teamet för att göra en diagnos.
Några gånger har det hänt att Dr Damiani inte kunnat förstå var hundarna har sina problem, då har min djurkommunikation blivit ett hjälpsamt redskap. Aldrig har dessa veterinärer ifrågasatt mitt arbete, utan det har snarare varit en självklarhet.
Jag älskar att kommunicera med djur, och de senaste åren har jag använt det i mitt djurräddningsarbete. Jag har funnit de mest komplicerade fallen och Dr Damiani har många gånger utbrustit: “Mia, var hittar du alla dessa fall?”. Jag ler och tänker inom mig "Det är aldrig svårt att finna en skadad vän om man lyssnar".
Vi på Animals Without Limits fick ett rop på hjälp från volontärer som hjälpte en hemlös kvinna, Giordana, med kläder och mat. Kvinnan lever med nio hundar i en rivningskåk. Grannarna ville ha bort henne och hade satt fyr på huset, så Giordana fick svåra brännskador. Jag tog med mig tre kartonger med donationer till henne.
När min resa började från Tyskland hade vi snöstorm, så jag fick gräva fram bilen. Jag hittade bland annat min skoteroverall, från tiden då jag arbetade som djurkommunikatör i Sverige. I kalla stall har jag suttit och frusit medan jag kommunicerat med hästar, ofta blev jag förkyld. Många skrattade när de såg mig i den förstora blå overallen, men att bry sig om det eller frysa gjorde att valet inte var svårt.
När vi kom fram till Giordana frös hon där hon stod i sin korta kappa, som visade hennes smala sparvben. Jag plockade ut min overall från bilen och tittade på den med djup blick, den hade så många fina minnen och hade räddat mig många gånger från att frysa. Jag vände mig om till Giordana och sträckte över min kommunikationsoverall till henne. Hennes ögon tindrade, inte hade jag kunnat gissa att den också skulle få komma att betyda mycket för en annan själ.
I livets framtid vet vi aldrig vad som kommer att ske, vi kan ofta gå på känslor och lära oss att lyssna och lita. Något som betytt väldigt mycket för mig skulle nu få betyda mycket för någon annan.
That’s Amore!
Mia Mattsson-Mercer