De som arbetar som terapeuter möter det ibland hos klienter som vill ha en snabb lösning på sina problem. ”Jag mår dåligt och jag betalar dig för att lösa det nu” eller ”jag vill att min man bokar en tid hos dig, så att du kan berätta för honom att han gör fel”.
Men det är inte bara i sådana här uppenbara fall som ”nån-annan-ismen" blir tydlig. I vår vardag tenderar vi att låta andra göra saker som vi själva borde ta ansvar för. På jobbet ”delegerar” man arbetsuppgifter till en kollega som man själv skulle kunnat göra. Hemma får någon ta ett för stort ansvar för städningen, maten, räkningarna eller barnens läxläsning.
Den här ”ismen” tar sig även andra uttryck. Genom att förlita sig på att andra vill vårt bästa, lägger vi våra liv i händerna på exempelvis livsmedelsindustrin. Klart att de inte skulle ta fram produkter som är farliga? Vi har ju både myndigheter, forskare och företag som står bakom maten vi konsumerar, så de har väl koll åt oss?
Som medium finns det en speciell mening som jag aktar mig för att säga, ”det löser sig”. Jag kan få information från Andra sidan om att det går väl, men om jag säger att det löser sig riskerar jag att min klient inte själv är delaktig så att det löser sig.
Jag vet att det är skönt att höra att saker och ting kommer att lösa sig – så är det för mig också. Och ibland ligger händelser utanför min egen påverkan och då gäller det att arbeta med mitt tålamod och min tillit. Om jag inte kan ändra på situationen kan jag försöka ändra på mitt förhållningssätt till den.
Att skjuta vårt eget ansvar ifrån oss är naturligtvis ingen fungerande metod i längden. Vare sig det handlar om vårt mående, våra beteenden eller vårt agerande. Vi försätter oss i en offerroll eller blir översittare gentemot andra där vår känsla av kontrollförlust eller kontrollbehov styr.
Att be andra om hjälp är aldrig fel. Tvärtom. Det gäller bara att vara vaken på vad som är vårt ansvar och inte någon annans.
Per Ola Thornell