Mormor passade mig när jag inte var på lekis eller i skolan, varje dag tills jag fyllde tio år. Det var mormor Frida som lärde mig dricka kaffe, det var hon och jag som spelade kortspelet Trettioett. Och det var vid mormors bord i den pyttelilla kokvrån vi njöt av den hembakade drömtårtan. Jag älskade den, lika mycket som jag älskade mormor. Och varje gång jag bad henne baka drömtårta, log hon milt och tog fram alla bakattiraljer.

 Mormor levde i en liten värld med små resurser, familjen var hennes rikedom. Och hon var vår. Det är nu över 40 år sedan hon dog och märkligt nog har jag inte känt av henne under alla dessa år. Inte vad jag vet i alla fall.

 Men en natt för några veckor sedan hände det. Jag var vaken, det vet jag bestämt. Klockan var runt tre på natten, jag hade vaknat som jag ofta gör vid den tidpunkten, och kunde inte somna om.

 Plötsligt stod jag i mormors vardagsrum. Det var som att någon tänt ljuset. Jag såg inte mormor, men kände hennes närvaro. Rummet såg ut exakt som jag minns det. Den lilla sovalkoven där hon hade sin säng, oljemålningen av ett skepp i stormande hav som pappa hade målat. Skåpet där hon förvarade porslinet som bara togs fram när det var kalas och högtider. Ovanpå skåpet en glasskål med lock. I den förvarades godis och ibland fick jag lyfta på locket och ta en bröstkaramell, en nougatpeng eller ett spanskt päron som var gult och toppigt med mjukt, vitt innehåll.

 Det var i det här rummet vi firade julafton, här jag avslöjade tomten när jag var fem år och såg att den rödklädde, bakom glasögonen, hade moster Ullas ögon. Det var här jag sov över när mamma och pappa var på vuxenkalas. Eller när jag bara hade mormorlängtan.

 Nu var jag tillbaka 40 år senare.

Hur kom det sig? Vad var budskapet? Jag försökte verkligen hålla mig kvar, stanna i känslan. Men till slut måste jag ha somnat, för när jag vaknade var det morgon. Ändå var närvaron från min stund hemma i mormors enrumslägenhet, så verklig. Så stark.

 Nästa natt när jag åter låg vaken, försökte jag få tillbaka känslan. Jag fick in bilden av mormors lägenhet, alla detaljerna. Möblerna och tavlorna var på plats, men ljuset var släckt. Platsen var utan liv, ljus och närvaro. Hon var inte där.

 Men så kom tre ord till mig, som om de viskats i mitt öra. ”Lugn och trygg.” De var tydliga och jag förstod att det var mormors budskap. Hennes kärlek ska jag bära med mig. De viktiga orden är nu mitt mantra varje gång jag mediterar.

 Dagen efter letade jag fram ett recept på en drömtårta som jag bakat tidigare. Den smakar ungefär som mormors, men jag har aldrig lyckats få den lika snygg. Den här gången gick allt hur smidigt som helst, drömtårtan blev perfekt! Jag tror jag vet varför.

Varm kram Madeleine