Min krönika blev kritiserad och togs bort!

Jag är medveten om att jag ibland skriver på ett sätt som kan kännas provocerande. Och det är sant, jag tangerar ibland gränser och jag försöker att göra det med kärlek även om det någon gång är tuff sådan. Min mission är att de som läser det jag skriver ska ha nytta och glädje av texterna och att det ska finnas igenkänning i någon mån. 

Jag önskar kunna skapa skillnad på riktigt i såväl andra människors liv som i mitt eget. Jag har en stark passion och drivkraft i detta. Och när jag skriver, så skriver jag även riktat till mig själv om sådant som jag är i behov av att höra eller behöver skapa mer av i mitt liv.  

Jag har inga problem med att lämna ut mig själv, min krokiga livsväg, mina hinder, misstag och beteenden. Jag gör det för att man som läsare ska känna igen sig och för att jag inte vill att någon annan ser mig som förmer, speciellt vis eller klok eller viktigare än sig själv. 

Men denna gång kom min text åt ömma punkter och redaktionen på Nära fick reaktioner. Tidningen Näras redaktion består av oerhört kompetenta och kärleksfulla medarbetare och varken de eller jag är naturligtvis okänsliga för kritik, vare sig den är berättigad eller ej. 

Chefredaktören och tillika ansvarig utgivare, valde därför att avpublicera och ta bort krönikan då hon inte vill att någon läsare skulle känna sig sårad eller kränkt av publicerat material. Och jag vill vara tydlig med att jag respekterar hennes beslut i detta. Krönikan var både genomläst, redigerad och godkänd av redaktionen som, precis som många läsare, tyckte den var bra. Varken jag eller någon på redaktionen räknade med att den skulle få denna typ av reaktion vilket vi alla tycker är tråkigt då det förstås inte varit menat så.   

Som jag skrivit har jag aldrig som syfte att kränka eller såra någon annan. Mitt ansvar är ändå förstås att hålla mig tillräckligt bortom den gränsen för att dessa känslor inte ska kunna uppstå hos någon enskild individ. Det är en tunn fin linje som ibland är mer subjektiv än objektiv och förstås inte alltid helt lätt. Oavsett så vill jag inte att det jag skriver ska tolkas på annat sätt än jag menar. 

Samtidigt så kan jag inte låta mig styras helt av vad andra tolkar in och låter sig skapa en reaktion av. Men kanske skulle jag lyckats bättre om jag i krönikan också skrivit "Det finns massor av varma, kärleksfulla och kompetenta utövare inom det andliga som dagligen gör ett bra arbete". För det finns det och jag gör mitt bästa också för att då och då nämna detta. Kanske behöver jag göra detta oftare?

Samtidigt menar jag att vi behöver våga prata om det som inte är bra och fungerade i vår bransch. Frågan är på vilket sätt och var den gränsen går? Alla som arbetar på eller med Tidningen Nära har för avsikt att ge läsare och utövare inom det andliga en god insikt i det andliga, att ge kunskap, information och värdefulla verktyg. På redaktionen gör man ett fantastiskt arbete och jag är mycket glad och tacksam att få vara en av de andliga profiler som finns i tidningen. Min syn är att vi alla arbetar med att lyfta fram ljuset och kärleken. 

Men allt inom det andliga är inte ljus och kärlek. Om vi alla hela tiden slänger ur oss ”ljus och kärlek” till allt och alla när det inte är ljus och kärlek på riktigt, är vi sanna då? Var går gränsen tycker du för att kritisera den egna branschen? Kan man kritisera och ändå vara kärleksfull tycker du? Är det viktigt för dig att branschen består av seriösa, genuina och kärleksfulla utövare eller spelar det mindre roll? Och i så fall, ska vi belysa det eller låta det vara? Vad är din synpunkt?

I all kärlek
Jai