Tacksamhet. Ett av de vackraste ord jag vet. Tio bokstäver så rätt sammansatta, och vips har vi ett ord som talar om hur vi, på ett väldigt enkelt sätt, kan påverka hur vi mår.
Insikten kommer med åren, har jag märkt. Det har tagit några decennier att inse varför det är så viktigt med ödmjukhet, tacksamhet och förlåtelse. De där mjuka värdena. Och att förstå att det framför allt är för att jag själv ska må bra, som de måste få ta plats.
För tacksamhet har jag nog alltid visat när jag tänker efter. Kanhända till överdrift ibland. Jag minns väldigt väl en kommentar från en av mina kompisar i lågstadiet. Jag var hemma hos henne och lekte och frågade hennes mamma om jag kunde få ett glas vatten. Det fick jag förstås, då tog jag i hand, neg och sa tack.
Det tyckte min kamrat var fjantigt i överkant. Och lite fjäskigt. Jag minns att hur hon sa det fick mig att skämmas, trots att jag i min åttaårshjärna tänkte att jag bara agerat precis så som jag blivit uppfostrad.
Nu har jag insett att mitt ibland överdrivna tackande genom livet har grundat sig i en oro över att inte bli omtyckt och rädslan av att vara till besvär. Ja, helt enkelt en längtan efter att vara alla till lags. Just det där kan jag fortfarande känna igen hos mig själv, och det är en egenskap jag är lite trött på ärligt talat.
Men med åren – inte minst genom arbetet med Nära – har jag lärt mig mycket om den inre tacksamhetens välgörande effekt. Hur gott den gör. Tacksamhet har hjälpt mig att hantera svåra stunder, orättvisa och sjukdom. Ja, faktiskt även sorg. För det hjälper att känna tacksamhet över fina minnen du fått dela med den du mist och saknar i djupet av ditt hjärta.
Och när vardagen känns extra grå och kantig, stärker det mig att tänka på hur mycket jag har att vara tacksam för. Jag har familj, vänner och gulliga grannar. Ett hem där jag trivs och där det finns mat i kylen. Ett liv utan krig och svår fattigdom. Årstidsväxlingar som bjuder på ofantligt mycket skönhet. En natur som står öppen att besöka hur ofta jag vill. Badbara hav och sjöar. Tillgång till mediciner och välutbildad vårdpersonal.
När jag tänker på allt det här, som inte bara är min vardag utan en verklighet för väldigt många av oss, gör det mig ledsen att möta människor som tycks ha glömt bort tacksamhet och istället låter elände i alla former få bre ut sig. Då mår vi inte bra.
Inte ens livets värsta dagar är enbart svarta, det finns alltid nyanser. Och med tacksamhet gör vi plats för de strimmor av ljus som kan växa och göra oss starka. Tacksamheten är medicin. Den kan få ansiktet att gå från hårt till avslappnat, den kan sänka spända axlar. Jag vill låta tacksamhet bli kudden som får mig att somna gott varje kväll.
Varm kram
