Det tog en sekund att uppfatta älgen som sprang ut från den djupa Smålandsskogen, rakt över vägen, 100 meter framför oss. Jag minns inte att vi blev rädda. Mest fascinerade. Vi hade ju aldrig sett en levande älg förut och slogs av hur stor den var. Men förstod vi hur illa det kunde gått om sekunderna inte varit på vår sida? Jag tror inte det. Vi skojade om att vår lilla bil kunnat köra under älgen, haha …
Nästa gång var jag vuxen, en hustru och mor som pendlade många mil till jobbet. Samma väg, dag efter dag. Ivrig att komma fram, blev jag nästan galen en mörk vintermorgon när bilen framför mig saktade ner till 20 kilometer. Vi befann oss även denna gång i ett skogsparti och det var, tack och lov, omöjligt att köra om. Jag svor tyst för mig själv, förstod att de i bilen framför letade efter något. Vad det nu kunde vara, mitt ute i skogen.
Plötsligt vek bilen in på en liten väg som jag inte ens visste fanns. Jag minns att jag var brydd. Märkligt! Innan jag hann trycka på gaspedalen och få upp farten, sprang två rådjur över vägen. Om jag inte blivit hejdad, hade smällen blivit våldsam.
Jag förstod faran bättre den gången, det var nu jag började skriva Tacksamhetsbok. Någon hade suttit vid min sida och förlängt mitt liv.
Tredje gången blev det en våldsam krock. Dimman låg tät, det var nästan midnatt och sikten var i stort sett obefintlig. Just som två vägfiler gick ihop till en, såg jag dem i ljuskäglan. Tre dovhjortar mitt i körbanan, 20 meter framför vår bil. I mitten en hane med ståtlig krona. De var paralyserade av ljuset från bilen. Jag hann tänka massor den tiondel av en sekund som rann förbi innan det smällde. Dunsen när dovhjortshanen gjorde en volt upp på taket på vår bil, studsade mot plåten och försvann i mörkret, den förföljde mig länge.
Bilen rullade långsamt framåt och den ängel som satt vid ratten hade nerver nog att styra in på en sidoväg. Samt att hindra mig från att springa ut för att se hur det gått för djuret. I nästa ögonblick dundrade en långtradare fram genom dimman …
Av bilen blev mest mos. När vi ringde 112 och larmade om viltolyckan, kunde vi konstatera att den enda skadan på oss människor var en bruten nagel.
Det är ingen tvekan om att änglar finns. De såg till att jag fick fortsätta att leva bland nära och kära. Utvecklas och växa. Tack.
Varm kram
