En modern häxa i höga boots och tajta jeans. Men med en skön blinkning åt vår ingrodda bild av häxor. På hennes svarta T-shirt glimmar trycket av just en sådan – kvinnan på kvast med den krokiga näsan i tydlig profil och den höga hatten på skulten.
Hon förklarar leende att hon jobbar i ljuset. Men förnekar inte att mörkret måste få utrymme. Såklart. För att kunna se ljuset, måste vi ha mörker.
Hon nickar tyst. Det har blivit dags för oss att ge oss ut på en resa. Häxan tar fram sin trumma och snart hörs dova, regelbundna slag som letar sig in i min kropp, i min själ. Jag blundar, händerna ligger avslappnade i mitt knä när jag tar emot trumslagen, lika självklara som mina djupa andetag.
Inom mig har jag tagit mig till platsen där jag brukar starta mina meditationer, den vackra ängen vid havet. Jag förväntar mig ingenting. Jag vet att jag är alldeles för mycket i huvudet, har svårt att nonchalera tankar som tränger sig på. Men den här gången blir det annorlunda.
Plötsligt är himlen över mig tjock av gråa, tunga moln. Och då ser jag den – örnen. Stor och stilig med utbredda vingar, tittar den mig rakt in i ögonen och stannar upp på precis lagom avstånd för att jag ska känna mig bekväm. Det är mäktigt. Jag lyfter händerna över huvudet och dansar under molnen. Runt, runt. Men örnen, den är stilla.
Jag är plötsligt i en grotta, ser en man klädd i stenålderskläder. Vi tittar nyfiket på varandra, sedan är det som om en främmande kraft intar min kropp. Det kittlar i fötter och ben som av en kraftfull healing. Fingrarna lyfter från mitt knä, spända, spretande. Jag kan inte styra dem.
Jag upplever en närvaro i nuet som är så total. Och när händerna åter slappnar av och faller ner i mitt knä, bor en frid i kroppen. Jag fylls av värme, av lyckorus och jag vet att det jag just varit med om, liknar inget annat.
Häxan fortsätter att slå på sin trumma. Bom. Bom. Jag väntar inget mer, jag har fått min upplevelse. Först när hon slår korta, snabba slag är det dags att komma tillbaka till rummet och öppna ögonen.
Vi är många som gjort denna trumresa tillsammans. Alla tassar nu tyst ur rummet och försvinner ut i vintermörkret. Men jag stannar kvar en stund. Kramar om häxan och berättar vad jag upplevt. Vill dela det med någon som förstår. Hon ler och nickar.
Hemma tar jag fram boken ”Djurens språk” av Solöga, som jag märkligt nog fått i present två dagar tidigare. Där läser jag örnens budskap: Dela din visdom med andra. Min gåva till dig är att sprida din visdom.
Varm kram
Madeleine
