Ögonmasken ligger alltid till hands bredvid min säng. Ovanpå korsordet, det som får mig att bli så skönt trött att ögonen bara faller ihop. Och när sömnen är nära, trär jag på masken och låter huvudet sjunka ner i kudden, helt obesvärad av att makens lampa är tänd eftersom han älskar att ligga och läsa. För jag har då gått in i mitt ”eget lilla rum”. Mitt självvalda mörker.
Det gör mig lugn. Det är som att jag tar skydd mot omvärlden, mot objudna tankar och världens oro. Jag försvinner in dit där det bara finns utrymme för de tre goda tankar av tacksamhet som jag bestämt ska få avsluta varje dag. Tre positiva saker, i stort eller smått, som jag nu lyfter fram i ljuset – fast i mörkret. Sen somnar jag oftast gott.

När jag vaknar framåt morgonkvisten, är det fortfarande behagligt mörkt i min egen värld bakom masken. Trots att dagsljuset vid den här underbara tiden på året smyger in redan tidigt. Jag älskar de ljusa morgnarna, men det är skönt att slippa bli väckt av solstrålarna redan vid fyratiden och nu kan jag bestämma själv. Det gillar jag. Men det är inte sovrumsljusets förtjänst att jag funnit kärleken till ögonmasken. Inte det ljusa, inte det vackra. Utan mörkret självt. En situation då masken blev mitt pansar mot sorg och världen runt omkring.

Jag befann mig i en annan del av världen, när jag fick besked om ett dödsfall i familjen och bestämde mig för att flyga hem direkt. Ensam och totalt förvirrad tog jag mig till flygplatsen och ombord på det stora planet fyllt av resenärer. De var på resa. Jag var i ett kaos. Ett töcken av smärta där allt gjorde ont. Jag hade inte minsta ork att konfronteras med någon eller något omkring mig. Det var därför jag blev så tacksam när jag upptäckte att flygbolaget placerat en ögonmask vid varje säte. Snabbt kröp jag ihop under den grå filten, som också låg på min plats, och trädde ögonmasken över huvudet. Med ens försvann alla ansikten och allt jag inte orkade med just då. Smärtan blev inte mindre, men den blev min. Jag fick förvalta den utan att någon behövde undra eller erbjuda mig tröst som jag inte kunde ta emot där och då. Jag behövde gömma mig, vara ifred.

Det blev första kontakten med ett föremål som kommit att bli min dagliga trygghet. Eller rättare sagt min nattliga. En sova gott-kompis. När jag nu lyfter den och möter morgonen, är jag redo för både ljuset och koltrastsången som fyller mitt sovrum. Jag har fått min djupa, sköna vila. Det nattliga lugnet har låtit själen landa och kroppen fyllas av energi.

Det kanske låter banalt, vad vet jag. Men det funkar. Åtminstone för mig.

Varm kram

Madeleine