Vi skulle ses igen när pandemin väl var över.

Det var så vi skrev i alla vackra kort vi skickade till varandra. Kort med gulliga nallar som öppnade sin famn i en varm och välkomnande kram. Vår signal till varandra, nallebjörnarna så mjuka, runda och mysiga. Precis som vår vänskap.

När vi träffades, och det var inte så ofta eftersom många mil skilde oss åt, hade vi galet kul.

Det spelade aldrig någon roll om det gått ett år, eller två. Vi möttes med världens längsta kram och glädjetårar rinnande nerför kinderna. Sen skrattade vi så att tårarna rann. Och åt massor av gott – det fanns liksom ingen begränsning för hur mycket vi kunde beställa in.

Mackor med berg av räkor, bakelser fyllda med hallon, gott vin för en lycklig skål.

Sedan sprang vi från butik till butik, lät blicken fara över hyllorna och peppade varandra att äga dessa små ting som man faktiskt mår bra av. Skrattande vandrade vi sedan gatan fram med händerna fyllda av kassar i alla möjliga färger.

Vi hade svårt att slita oss från varandra när det väl var dags att säga hej då. Så många gånger jag har sprungit i kapp tåg som tågvärden redan börjat vinka av! Klivit ombord en sekund innan dörren slogs igen bakom min rygg och vi började rulla söderut.

Du och jag har tillsammans upptäckt världen, rest till nya länder och städer, upptäckt nya butiker att handla i, nya restauranger att sätta upp på ”favoritlistan”. Mött massor av vänliga människor som lyst upp vår väg när vi farit fram genom livet. Sida vid sida, alltid fyllda av värme i våra hjärtan.

Och regelbundet har de handskrivna korten trillat in i brevlådan. Vi höll gärna fast vid det gamla du och jag – till jul, påsk, namnsdagar, alla hjärtans dag och födelsedagar såklart. Och sms:en med Nalle Puh-citaten som vi båda älskade och som fick oss att tänka på varandra. Dela vardagens klokskap. Till det tusen små emoji-hjärtan, för att förtydliga den vänskapliga kärleken, som var så självklar.

Jag tog dig inte för given min vän, men jag var säker på att du skulle finnas där när pandemin väl tog slut. När vi kunde ses igen och fortsätta att uppleva nya världar.

Tillsammans.

Nu är du i en annan värld. En värld som vi båda tror på, men som absolut inte var menad åt någon av oss, ännu. Jag har fortfarande inte riktigt förstått hur det gick till, för det är så overkligt. Att en så glad, varm och kärleksfull vän som jag delat livet med, plötsligt inte längre finns.

Men snälla du, fortsätt att se mig! Kom och hälsa på mig! Visa mig att den andra världen verkligen finns. Ge mig tecken och var mig nära.

Jag vet precis vid vilka ögonblick jag kommer att längta extra mycket, och då är jag ganska säker på att du kommer att vara där.

Varm kram,