Jag ser tre barn som gungar högt mot skyn. De håller sig fast med sina små händer och i deras ansikten syns att de njuter av att gunga sida vid sida med andra barn. De har kul. Framför dessa små står tre vuxna människor och puttar fart. Jag gissar att det är deras föräldrar. Barnen tittar på dem med förväntan, men de vuxna tittar inte tillbaka. Alla tre är fullt upptagna med att se ner i sina mobiltelefoner.

Jag tänker tyst för mig själv: Vad tittar de på? Istället för att dela ögonblicket av lek och glädje med det dyraste och finaste de har, måste de tydligen läsa något som fångat uppmärksamheten. Mobilens budskap står högst på prioriteringslistan just nu.

Jag flyttar blicken och ser en ung man öppna grinden till lekplatsen. Han skjuter en barnvagn framför sig, samtidigt som han tittar ner i sin telefon. Han är så upptagen av detta, att han ”glömmer” att stänga grinden bakom sig. Grinden till denna värld där barn skuttar omkring upptagna av lek och fantasi, kan var skillnaden mellan trygghet och olycka. Hallå! Vad tänker han på?

Några dagar senare ser jag en liten pojke balansera på en stock. Barn älskar att gå balansgång, men den här killen är bara tre–fyra år och hade behövt en hand till hjälp när han sätter den ena foten framför den andra. Men ingen hand sträcks fram, för vuxenhanden håller en telefon som också fångat blicken och uppmärksamheten. Då får jag lust att skrika rakt ut. Jag blir arg, men allra mest ledsen tror jag. Vad kan vara viktigare än den här lilla människan? En liten tjej eller kille som just nu upplever livets vackra sekunder och som gärna, väldigt gärna, vill dela dem med just dig!

Det senaste året har jag tillbringat åtskilliga timmar på lekplatser och bilden upprepar sig. Unga vuxna lägger ofta mer tid på mobilen än på att leka med barnen, svara på deras frågor, berömma det fina sandslottet eller möta blicken vid gungorna. Det är mycket som går förlorat, för både barnet och de vuxna.

På lekplatsen vaknar barnets fantasi och allt blir möjligt. Båten av trä styrs i väg mot spännande mål när tvååringen står vid ratten. Sandlådan blir ett bageri där det bakas pärontårta till ett påhittat kalas som ska fyllas med ballonger i rött, grönt och rosa och juice med sugrör. Det enda som begärs av mig som vuxen, är att jag är där och att jag visar engagemang. Att jag lyssnar och nyfiket ställer frågor. I retur får jag fantastiska små berättelser om världar fyllda av färg.

Jag läste en artikel om en ung tjej, 14–15 år, som funderade på att köpa en superenkel mobil enbart att ringa med. För hon ville slippa att vara tillgänglig för den digitala världen dygnet runt. Det låter sunt. Jag hoppas att fler kommer på samma tanke och börjar se världen med barnets ögon.

Varm kram!