Strax före jul sa jag till mig själv: ”Madde, du är över 60 år, se nu till att ta hand om din hälsa!” Så jag och maken kom överens om att ge varandra en träningscykel i julklapp. Vi gillar att cykla, men under vinterhalvåret blir det inte av. Inte nu när vi bor på landet, då det antingen är promenad- eller bilavstånd dit vi ska. I storstan cyklade jag jämt, men nu står cykeln ofta och skäms i garaget.

Redan annandag jul var vi i sportaffären och beställde en lättbegriplig träningscykel som nu finns placerad i källarens blomsterrum, där jag vinterförvarar pelargonerna. På en randig trasmatta står cykeln som numera ger mig kondis och får hjärtat att pumpa. Ett bra komplement till hundpromenaderna, där hjärtat mer slår av kärlek till den lille fyrbente.

Så. Några dagar i veckan kliver jag upp på cykeln och börjar trampa. Musiken som dånar i takt kommer via en cd-skiva i ”berg- sprängaren” som för 15 år sedan stod i dotterns tonårsrum. Alla som känner mig ler nu. De vet. Jag är – i vissa avseenden – en ganska omodern person.

Oftast är ”ABBA Gold” laddad i spelaren och ”Dancing Queen” fyller rummet samtidigt som benen börjar trampa. På cykelns display kan jag följa min puls och hur långt jag färdats och eftersom jag sommartid gärna motionstrampar mellan min lilla hemort och Simrishamn, elva kilometer, bestämmer jag att det är denna sträcka jag ska cykla varje träningspass. Minst. Och jag kan vägen väl, så för mitt inre kan jag, där i källaren, se miljöerna passera.

Lagom till ”Take A Chance On Me” ”passerar” jag idyllen Gislövshammar och har knegat mig uppför den långbranta backen. Jag fantiserar att jag ser havet och rapsfälten. Musiken pumpar på. Mitt hjärta likaså. Och svetten börjar rinna.

När jag för mitt inre kommit till Brantevik och cyklar längs havslinjen, den kanske vackraste cykelväg som finns, så sjunger ABBA ”Super Trouper”. Jag mimar med. Inser att jag kan vartenda ord!

Jag trampar på, displayen visar uppmuntrande att kalorierna trillar av mig. Bra, låt dem ligga. Jag vill få både kondis och fastare hull.

Men plötsligt får jag en ny känsla. Jag inser vad som är viktigast med cyklandet. Jag fylls av energi! Ja, jag känner mig nästan ”hög” där på cykeln i mitt gamla blomsterrum. Det här är hur härligt som helst. Tänk så bra min hjärna mår av detta!

Och belöningen kommer. När jag är ”framme i Simrishamn” har min hjärna skrivit den här krönikan åt mig.

Tack! Jag har investerat i mig själv, mitt välmående och dessutom i min kreativitet. Anni-Frid sjunger ”I Have A Dream” och jag kliver med ett nöjt leende in i duschen.

Varm kram,

Madeleine