Jag var 13 år när jag bestämde mig. Jag skulle bli journalist. Längtan var stark, målet satt. Drömmen kunde tyckas kaxig, men den var tydlig. Det var dit jag ville. Och 1979 var jag klar med min utbildning och fick min första anställning, på Hemmets Journal.

 I 40 år har jag nu försörjt mig på det skrivna ordet. Som redaktör, mellanchef, chefredaktör – men allra mest som reporter och det är i den rollen jag trivs bäst. Att få träffa underbara människor. Få lyssna på dem, dela deras livs historia i skrift.

 Det jag lärt mig är att alla – ja, verkligen alla – har en historia som är intressant att berätta. Ett liv som innehåller glädjeämnen och drömmar, balanserade med allt tungt vi dras med i bagaget.

 Det har varit fantastiskt att möta människor som orkat, velat och kunnat gå vidare – trots allt de bär på. De som visat att det går. Att livet, mitt i sorg och smärta, har mycket att ge och är till för att levas. När dessa fantastiska människor delar sin livshistoria med oss andra, ger de en stor gåva i form av tröst och hopp.

 Jag räknade ut att jag har gjort drygt 2 000 artiklar under mina år som reporter. Jag intervjuade rockikonen Tommy Steele efter att hans storhetstid var över. Jag intervjuade vårt svenska musikfenomen Per Gessle innan han blev en internationell superstjärna. Två herrar med stor ödmjukhet, precis som de flesta ”kändisar” jag mött. Sångare, författare, skådepelare som stått på toppen av sin karriär. Underbara människor och magiska möten.

 De få gånger jag stött på arrogans från personer som tackat ja till en intervju, är lätt räknade. Men det har hänt och visst har det satt en tagg i hjärtat. Det är kanske lätt att tro att journalister är hårdhudade ”gåpåare”. Men tro mig. Även under vårt skinn finns känslor. Det jag borde burit med mig de gånger jag inte respekterats i min yrkesroll, är stödet jag fått från underbara chefer. Men ni vet hur det är. Får du värme och beröm från 98 procent av dem du möter, är det de andra två procenten som envist biter sig fast i själen.

 Det är framför allt alla ”vanliga” människor jag intervjuat som värmt mitt hjärta. De som är långt från röda mattor och tv:s kändisvärld, men som bjudit in mig till sitt köksbord eller till finsoffan. Där har vi fikat och ätit hembakat. Vi har pratat, skrattat och många gånger gråtit ihop. De har bjudit in mig i sitt liv, som om vi vore de bästa vänner. Jag har fått deras förtroende, och inför det har min ödmjukhet varit stor. För kan man tänka sig något finare?

 Kom ihåg att det runt dig finns fantastiska människor som – precis som du – bär på en historia. Ett liv fyllt av erfarenhet och kunskap. Drömmar och mål. Sorg och glädje. Bjud in dem till ett samtal! Lyssna, lär och väx. Och dela med dig av ditt eget liv. För att bli lyssnad på är viktigt. Att få förtroendet att få lyssna, är stort.

Varm kram Madeleine ¤