Av alla citat som swischar förbi i flödet på sociala medier, får ett mig att stanna upp och nicka igenkännande:
Hur kommer det sig att många är så noga med hur de ser ut, när de inte bryr sig om hur de beter sig?
Ja, det undrar faktiskt jag också.
Jag påminns om den mycket välklädda kvinnan i min egen ålder som kom ut från butiken med en nyköpt chokladbit, tog av papperet och slängde det på marken. En halv meter från papperskorgen. Hennes förvåning när jag påpekade att hon tappat något, blev snabbt en ilsken grimas när hon insåg vad jag menade. Samma beteende ser vi tyvärr lite överallt.
Varje sommar förundras jag över turister som kommer till paradiset där jag bor, med fantastiska stränder. Vuxna människor verkar helt tappa omdömet när havet lockar. Bilvägarna till stränderna är smala och parkeringarna inte byggda för anstormningen under sommarveckorna. Men trots tydliga skyltar om att det är fullt och att parkering längs vägarna är strikt förbjudet, ställs bilar så galet att blåljuspersonal omöjligt kan komma fram vid en olycka. Böter hjälper inte.
Jag hörde en man säga, med en nonchalant axelryckning: ”600 kr är billigt för en skön dag på stranden.” Är detta samma människa som filmar offren vid en olycka, tänker jag.
Listan på egoistiska handlingar utan ansvar och omdöme kan nog tyvärr bli ganska lång.
Men! Då händer det omvända, när Hjälten griper in och får mitt hjärta att smälta.
Mitt barnbarn tappade greppet om ballongen hon nyss fått och den seglade i väg och la sig mitt på vägbanan på en kombinerad gångbro och bilväg. Trottoaren skyddades av ett högt räcke och jag insåg direkt att det var omöjligt för mig och min man att ta oss över. Den lillas hjärtskärande gråt skar genom luften när en vig, ung man utan att tveka hoppade upp på räcket, gick ut på gatan och hämtade ballongen som han överlämnade åt en lycklig liten tjej. Hon tryckte den i sin famn och jag tackade honom varmt och innerligt. Han nickade och log innan han försvann i folkmängden.
Känslan inom mig var så stark att jag fick tårar i ögonen. Jag behövde detta, insåg jag. Det var beviset på att det finns hopp om mänskligheten. Vi har inte tappat den, kärleken finns mitt ibland oss.
Några veckor senare hände det igen. Vi satt och åt på en uteservering. Klibbig värme gjorde att tankarna gick trögt, så när vi reste oss och gick låg min handväska med mobil, plånbok och dörrnycklar kvar vid stolsbenet. Vi hann gå en ganska lång bit innan jag hörde att någon bakom oss ropade ”Hallå!”. Nyfiket vände jag mig om och såg kyparen komma springande. Med min väska! Tusen tankar for genom huvudet – men framför allt enorm tacksamhet. Vilka underbara människor det finns!
Varm kram!
