Och ett hjärta fyllt av omtanke och kärlek för det djur som låg och sov under min stol.

  Från och med nu hade vi alltså delad vårdnad, mannen med kaffekoppen och jag. Tillsammans skulle vi hjälpas åt att ge en hund det bästa av liv, trots att hans lilla hjärta fyllts av sorg. För visst sörjer ett djur.

 Marco förstod så väl att hans älskade matte var död, det var tydligt. Den trygga lilla hunden kunde inte koppla av. Något var fel. Väldigt fel. Nej, han sökte inte efter henne. Men han visade på andra sätt att han var ledsen. Nosade bara på den välfyllda matskålen, utan att äta. Kom inte till ro någonstans. När jag satte mig intill honom kunde jag höra och känna hur fort hans lilla hjärta slog. Andningen var helt annorlunda än annars.

 Jag drog honom intill mig, försökte trösta, pussa och ge så mycket kärlek jag bara kunde. Det brukar han älska, men just nu verkade han inte bry sig. För det var någon som saknades. Hon som aldrig mer skulle komma tillbaka.

 Orden över kaffekoppen kom ett par dagar senare. När vi alla hunnit landa i att en kär och gemensam vän inte längre fanns. Och att en liten hund plötsligt och oväntat blivit hemlös.

 För mig, som fått lyckan att lära känna Marco som lånehund och vars enda hunduppgift varit att gå ut med honom i stort sett varje dag, fanns inga möjligheter att ställa några krav. Jag visste också att det inte skulle fungera för mig att äga en hund på heltid, hur gärna jag än ville. Många resdagar och pälsdjursallergi i familjen var två av skälen.

 Mannen vid kaffebordet hade, tidigare under vår bekantskap, signalerat att han inte alls hade planer på att äga fler djur som sitt eget. En krånglande höft gjorde det svårt med långa, dagliga promenader. Därför blev jag så glad när han nu berättade att han tänkt om. Att den fyrbente lille vännen skulle få flytta hem till honom. Det skulle de båda må bra av mitt i saknaden, förklarade han. Och tillade att det vore en god hjälp om jag ville fortsätta att gå ut med Marco, så som jag gjort när han bott hos sin tidigare ägarinna.

 Han är vår hund nu, förtydligade han och log.

 Marco skulle få ett nytt hem, hos någon som jag visste verkligen älskade honom lika mycket som hans förra ägare. Och mitt hjärta tog ett skutt när jag insåg att jag skulle kunna fortsätta med promenaderna. Få erbjuda turer i vår lilla by med massor av stopp för nosande och sniffande och i gengäld få Marcos villkorslösa kärlek. Och min dagliga motion som bonus.  

 Allt har löst sig på bästa sätt, tänker jag idag när jag i rask takt promenerar efter den lille hunden som har så bråttom framåt mot nästa grästuva, mot nästa lyktstolpe.

 Varje promenad har sina små ritualer. De sex små godisbitarna som utdelas ungefär mitt på rundan. Så fort han ser att jag stoppar handen i jeansen för att ta upp påsen, sätter han sig fint. Och varje runda avslutas med att vi gosar. Det vet han, och stannar på samma trappsteg varje gång för där ska det pussas.

 Jag kan nästan känna hur den förra ägarinnan ler från sin himmel. Ja, jag är ganska säker på att hon tittar ner på oss i en glipa mellan molnen och viskar ”flink gutt”. Så där varmt och innerligt som hon brukade prata med Marco på norska.

Varm kram Madeleine