Envist håller många kvar illusionen att man ska sköta sig själv och skita i andra. Livet går ut på att bli någon eller ha mest prylar när man dör. Den som inte ställer upp på villkoren är lat eller oduglig. Den som visar empati för andra får epitet som ”mjukis” eller ”förvirrad”.
Man anses vara förvirrad när man bryr sig om de som faller ur systemet eller som aldrig fick en chans att ta sig in i det. ”Varför bryr du dig om dem, de får väl skylla sig själva” eller ”fattiga och fattiga, det är väl deras lands regering som få lösa deras problem” eller ”äsch, hon är inte sjuk på riktigt – hon utnyttjar bara sjukförsäkringssystemet och gör så att vi som arbetar hårt och gör rätt för oss får betala ännu mera skatt”.
Att resonera så här vittnar om stor rädsla. Rädsla för att förlora. Rädsla för att man inte vet vem man är utan sin titel, sitt anseende eller sina saker. Rädsla för att vara snäll och empatisk mot andra för att man riskerar att bli utnyttjad. Rädsla för att upptäcka att man själv köpt ”hela paketet” och därmed förlorat en stor del av sin frihet som varelse. Rädsla för… Ja, det är bara att fylla på.
Många vittnar om att de på sin dödsbädd inte var mer kärleksfulla i sina liv. Mer omtänksamma, mer ”mjukisar”. Man önskar att man arbetat och slitit mindre. Man önskar att man var mer avslappnad, spontan och glädjefylld. Och sist men inte minst, man önskar att man hade gjort skillnad för andra i deras liv.
Att finnas till hands för andra, att hjälpa, stötta och uppmuntra är naturliga beteenden. Det betyder inte att materiella saker eller pengar är oviktiga. De kan användas för livsnjutning. Men de ger inte lycka.
Lycka är ett tillstånd där vi mår bra för att andra mår bra. Lycka är att känna inre tillfredsställelse och kärlek. Lycka är att vara fri. Lycka är att ge utan att förvänta sig något tillbaka. Lycka är att se någon växa och utvecklas till en fri, kärleksfull varelse.
När vi gör skillnad för andra så gör vi skillnad för oss själva.
Per Ola Thornell