Inom skeptikerkretsar kallas det jag och andra medium sysslar med för woo-woo. Sarkasmen, ironin är uppenbar. Man himlar med ögonen och viftar lite med ena armen när man säger woo-woo så att det blir tydligt att den man pratar om verkar helt knäpp.
Bryr jag mig om att bli kallad detta? Ja, det gör jag. Hur jag tar in det beror på min egen balans för tillfället. Ibland så ser jag det lilla barnet hos den som hasplar ur sig dyngan, det lilla rädda barnet. Ibland så rinner det av mig som vattnet i duschen.
Men ibland tänker jag att jag skulle vilja binda fast personen ifråga i en stol och sedan låta honom eller henne bevittna när tonåringen som dog i en olycka kommer igenom och pratar till sin mamma. Vittnet skulle få se hur bevis efter bevis läggs fram och den kärlek som uppstår i rummet.
Jag skulle låta vittnet få se när jag beskriver mannen som begick självmord, för hans äkta hustru som sitter framför mig. Och hur mannen berättar om deras gemensamma dotter och hur han brukar hälsa på när hon sover. Vittnet skulle få höra om minnen och personlighet som kommer fram. Vittnet skulle få uppleva friden, friheten, förlåtelsen och utvecklingen i sorgearbetet som denna stund ger.
Vittnet skulle få se när den unge mannen som jag har framför mig lyser upp när hans farfar kommer igenom och beskriver flera roliga stunder de haft tillsammans. Hur den unge mannen får bevis på att farfar faktiskt fortfarande lever, fast i andevärlden. Den unge mannen har fått så mycket bevis att hans rädsla för döden försvinner. Han vet nu att han själv lever ett evigt liv.
Kanske skulle vittnet vid det här laget kapitulerat. Kanske skulle hans egen rädsla gett med sig. Kanske skulle han aldrig mer använda ord som woo-woo. Jag hoppas det. Inte för att jag tycker illa om honom utan för att han ska se sin egen själ, hitta kärleken till sig själv och livet.
I min tro och mitt vetande är vi alla eviga. Det finns ingen död, bara transformation. Den process som sker framför mina ögon när en person får kontakt med sin mamma, sin äkta man eller till och med ett barn går inte att beskriva. Det måste upplevas.
Allt är för evigt även om formen ändras – du är också evig. Så njut av livet, kärleken och dig själv så länge du är här.
Kanske har du en livsläxa att lära dig? Jag tror att vi alla har det. Det är en av anledningarna till att vi återföds. Vi har något nytt vi måste lära genom att uppleva. Och gör jag inte min läxa i detta livet så blir det i nästa. Jag kommer inte undan, så det är lika bra att fixa det så det blir gjort. När jag går över till andra sidan vill jag bli ihågkommen som någon som älskade innerligt – både mig själv men också andra!