Jag kan tycka att ju äldre jag blir, desto mer tänker jag på min barndom. Är det likadant för dig? Nu känner jag mig inte så gammal, men till sommaren blir jag 50 år, hi hi! En skön känsla och bra ålder tycker jag själv.

Jag hade en fin barndom, men jag upplevde och kände så mycket. Det var både positivt och negativt med min känslighet. Det var för att jag var medial redan då. Det är svårt som barn att sätta ord på allt man känner från andra, från andevärlden och som i mitt fall mycket från djuren. Jag kommer alltid att bära med mig minnen från min ridskola, jag kände mig hemma med hästarna och djuren, vi förstod varandra.

Ett speciellt minne var när vi en gång skulle rida ut. Då jag red en gång i veckan och jag fick ha min favoritponny Molle. Han förmedlade till mig att han inte skulle finnas kvar. Han förmedlade det, innan ridskoleläraren hade berättat för oss. Jag tar det från början…

Jag var runt 10 år och just denna dag var lite speciell för det var en avslutning inför sommaren. Med ett stort leende och extra glad sprang jag till min ridlärare Stina för att ge henne ett rim som jag hade skrivit. Jag kommer ihåg det än idag, så här löd det:

”Stina, en bra ridlärare är med massa ungar hon omkring sig bär, hon rider toppen och är klar i knoppen! När hon på disco är, tänker hon på sina elever som hon lär!”

Jag hade målat hästar, Stina och massa hjärtan och glitter på pappret, lite rart kan jag tycka nu efteråt.

I alla fall, så gick jag till favoritponnyn Molle efter att Stina gett mig en kram och tackat mig. ”Min” älskade ponny stod där och tittade på mig med pannluggen hängandes framför ögonen. Då fick jag till mig så starkt: ”Han kommer inte finnas kvar längre, han har ont i benen och kommer inte leva mer.” Jag ville inte tro på det riktigt, men jag kände en olustkänsla av att rida honom och jag frågade Stina om Molle mådde bra. Hon svarade mig inte riktig.

Jag visste sedan på ridturen i skogen att han skulle gå över på andra sidan. Det var så tufft, för jag vill inte visa de andra barnen hur ledsen jag var.

Efteråt tog jag Molle åt sidan, berättade hur mycket jag älskade honom. Han la sitt huvud på min axel och tog ett djupt, avslappnat andetag. Jag glömmer aldrig detta!

Några dagar senare dog Molle, han kom till mig i drömmen sedan och än idag så kan jag sakna denna betydelsefulla ponny.

Mina tårar rinner när jag skriver det här, för jag kommer ihåg känslan. 

Det är så helande och kärleksfullt med att få ha djuren så nära, de har enormt mycket att lära oss om livet. Lille Molle och jag hade ett starkt band och han lärde mig att hjälpa till, känna av och ge och ta emot kärlek. Det är stort, eller hur?

Varma kramar från mig,