Varje cell är programmerad för att veta vad dess uppgift är. Vid befruktningen så kommer processen i gång och en cell delar sig och blir två. Och så fortsätter det. Men hur vet den ena cellen att den ska bli en del av en arm och en annan cell att den ska bli en del av ett öga? Hur vet cellerna i våra kroppar sin funktion, när den ska byta ut sig eller behöver reparera sig?
Inne i varje cell finns det energi. Ett litet kraftverk som heter mitokondrie och som har DNA. Forskare tror att mitokondrien producerar energi i utbyte mot att cellen skyddar den – en sorts symbios med andra ord.
För mig innebär förklaringen svar på ett hur, men den ger inte ett svar på frågan varför. Varför sker dessa mirakel som skapar livet? Skulle det vara slumpen som ur absolut ingenting plötsligt skapar allting, så som evolutionsteorin påstår?
Nej, jag tror snarare på en skapande kraft. Denna skapande kraft har gett oss livet och den fysiska tillvaron för att min själ ska kunna ha en boning. Det innebär också att denna Högre Kraft, kalla den för Gud eller vad du vill, också finns i varje cell i oss.
För mig är min själ ett uttryck för min Högre Kraft men min kropp är också fylld av gudomlighet. Vi är alltså alla en del av Gud och därför gudomliga varelser. Att hedra min boning, min kropp, är med andra ord ett sätt att närma mig Gud. Ända ner på cellnivå.
Per Ola Thornell