När Mette Kirstine Larsen kom hem från skolan en dag i mars 1996 hade hon lite ont i huvudet. Men hon tog sig ändå hem till sin farmor och farfar för att städa sin kanins bur.
– På kvällen blev jag jättesjuk. Jag kräktes och trodde att jag hade ätit något olämpligt. Till slut var mamma tvungen att komma och hämta mig. Jag kunde nästan inte stå på benen.
Nästa dag hade Mette en svart fläck på handen.
– Mamma hade läst en artikel om hjärnhinneinflammation, så hon ringde 112 och sa att hon trodde att jag hade det. Jag hämtades med ambulans och kördes till sjukhuset. Ambulanspersonalen försökte ta reda på om jag var klar i huvudet genom att ställa frågor om till exempel min födelsedag, men jag kunde inte svara ordentligt, minns Mette, som idag jobbar som tandsköterska och är mamma till fyra barn.
På akuten stod flera läkare och sjuksköterskor redo att diagnostisera och behandla Mette. Det bekräftades snart att hon hade hjärnhinneinflammation och hon fick därför antibiotika och isolerades.
– Vid ett tillfälle mättes mitt blodtryck till lite över noll. Det betyder att blodet stod stilla i kroppen och mina organ höll på att lägga av. Alla omkring mig var klädda i skyddsdräkter och sjuksköterskorna sprutade medicin rakt in i kroppen på mig. Men på något sätt hade jag det ändå riktigt skönt. Jag var avslappnad och låg i sjukhussängen. Men plötsligt hoppade en läkare upp på bröstet på mig och ropade att jag skulle stanna kvar hos dem.
Mette kopplades till en respirator och om det var där hon fick en skymt av Andra sidan, eller om det hände redan tidigare, vet hon inte idag. Men det hon upplevde sedan var det vackraste hon någonsin hade sett, och än idag längtar hon mycket efter att få komma tillbaka.
– Jag befann mig i ett rör av färger. Jag kan inte beskriva dem, för de finns inte här, säger hon och syftar på det jordiska liv hon lever med sin familj i Brøndby, i utkanten av Köpenhamn.
– Färgerna gav mig värme, omsorg och en oräddhet. Jag hade inte ont utan var bara glad. Plötsligt såg jag morfar, som hade dött mycket hastigt fem år tidigare. Vi kunde inte prata med varandra, men kommunicerade med ögonkontakt och vi var uppsluppna som barn. Jag har aldrig upplevt något liknande som den kärlek han utstrålade. Jag kände bara att jag var på helt rätt plats. Vi flög genom röret och jag kunde inte stanna upp även om jag hade velat.
Plötsligt delade sig röret i två rör.
– Morfar sa att han skulle till höger. Jag ville följa med honom, men han knuffade in mig i det vänstra. Det röret hade också en massa färger, men plötsligt befann jag mig i ett tomt rum utan väggar. Där fanns bara en sorts tomhet och jag kände bara av kyla och ensamhet.
Tabubelagd upplevelse
– Jag skämdes för hur bra jag hade haft det medan mina föräldrar och syskon hade suttit och gråtit vid min säng. Jag ville heller inte ha något med min familj att göra. Jag ville bara dit igen, säger Mette.
– Det har inte gått en dag sedan dess utan att jag har tänkt på att få komma dit igen, säger hon tyst.
Som fyrabarnsmamma har Mette idag fullt upp i det jordiska livet, och det är också det som håller henne kvar här.
– Jag vill ju inte försvinna från mina barn. Jag vill bara gärna tillbaka igen.
Mette har haft svårt att hitta andra som har upplevt liknande saker. Samtidigt är det tabubelagt att ha upplevt något som andra har svårt att förstå.
– När jag pratar om det är det som om jag pratar ryska. Folk förstår inte. Det är 26 år sedan det hände och jag minns fortfarande varenda liten detalj. Det är något annat än drömmar, som försvinner under dagen. Men upplevelsen har gjort mig till en annan människa. Jag har fått med mig oerhört mycket kärlek och den delar jag med mig av. Det är en gåva och något unikt och fantastiskt, men det är också oerhört frustrerande att vara ensam om det.
Idag tror Mette på livet efter döden, och hon har bland annat anmält sig som vakerska hos Röda Korset, så hon kan sitta hos döende under deras sista timmar.
– Jag gläder mig åt att komma närmare den platsen igen. Det finns något i andra änden av det där röret, och vi ska alla glädja oss åt att komma dit.
Läkaren: ” Det finns ingen medicinsk förklaring till nära döden-upplevelser”
Tobias Kvist Stripp är läkare och har forskat om nära döden-upplevelser.
Vad finns det för medicinsk förklaring till nära döden-upplevelser?
– Det finns ingen medicinsk förklaring. De flesta tror att det är hallucinationer i en döende hjärna, men det finns inga bevis på det. Man har sökt efter en förklaring utan att hitta den. Det kan inte förklaras som medicin, som påverkar hjärnan och skapar nära döden-upplevelser, för många har sådana upplevelser utan att vara medicinerade. Men det finns dock några likheter mellan en nära döden-upplevelse och LSD till exempel. En likhet är en känsla av frid och kärlek. Det finns också vissa typer av epilepsi som känns på ett liknande sätt. Men de flesta som har en nära döden-upplevelse upplever att det känns mer verkligt än själva verkligheten. I motsats till drömmar och hallucinationer kan människor med nära döden-upplevelser komma ihåg dem i detalj flera årtionden senare.
Vad säger läkarvetenskapen annars om nära döden-upplevelser?
– En del säger att det inte är något annat än en biokemisk reaktion i hjärnan, men det finns också läkare som delar min uppfattning om att det är ett fenomen som rör medvetandet, och som pekar på att vårt medvetande inte är förankrat i hjärnan. Men vi kan inte förutse vem som får nära döden-upplevelser. Det är jämnt fördelat över ålder och kön. Det finns inte heller fler nära döden-upplevelser bland troende människor.
Är det positivt för patienter att uppleva nära döden-upplevelser?
– Jag ska faktiskt påbörja en forskningsutbildning om existentiella upplevelser hos cancerpatienter och överlevande efter hjärtstopp. Då ska jag bland annat undersöka om patienter får det bättre efter en nära döden-upplevelse. Men vi vet att det till stor del handlar om hur omgivningen tar emot det, och hur patienterna efteråt integrerar upplevelsen i sitt liv. Det kan vara svårt att dela den viktigaste upplevelsen i sitt liv med någon som svarar: ”Det är nog bara något du har drömt.” I gengäld svarar nästan alla som har nära döden-upplevelser att de efteråt inte är rädda för att dö, att livet är mer meningsfullt, och 98 procent av dem tror på ett liv efter döden.
