Klockan är strax efter midnatt och på det vackra gamla köksbordet brinner ett ljus i gjutjärnsstaken. Här sitter Helene Virro och skriver ivrigt i ett block. Hon har svårt att ta in det som just har skett, men vet att det är viktigt. Besöket hon fick när hon stod i duschen, denna augustinatt 2013. Det var då hästen Distraida kom med sin vackra berättelse. Så med håret på ända och en handduk runt kroppen, har Helene nu slagit sig ner vid bordet för att skriva ner budskapet som kommit till henne.

Ja, det var så allt började när boken Lovsång till hästen – Berättelser om döden och livet föddes. Helene ville spara det som nu förmedlades av det spanska stoet Distraida, hon som samma dag fått somna in och hade begravts av Helene och hennes fru Eva Widenby invid skogsbrynet på deras marker. Den stora gropen hade de klätt med hö och över hästens vita kropp lades blommor i årstidens eldiga färger. Ett värdigt slut för en älskad vän.

Efter timmar av tårar och trötthet överväldigades nu både Helene och Eva av känslan av närhet. Distraida var där! Hon kom med sin berättelse om livet, och med stor tacksamhet.

Natt efter natt fortsatte sedan hästar som tidigare varit i Helenes och Evas ägo, att komma med sina berättelser. Så fort Helene klev in i duschen kom de, en efter en. Hästarna som de har vårdat och gett sin kärlek.

– Helene skrev och så småningom blev det mitt jobb att göra texterna läsliga, skrattar Eva. Många år senare, då vi var redo att ge ut dem som en bok.

Viktigt sorgearbete

Vi ska prata om döden och livet. I den ordningen. För Helene och Eva tycker att vi behöver prata mer om döden. Eller för att använda hästarnas eget budskap: ”Döden är inte farlig, den är bara oändligt sorglig och smärtsam för den som blir kvar.” Med sin andliga närvaro visar hästarna sina forna ägare att platsen där de är nu, Hästarnas dal, är ett paradis för den som älskar grönt, saftigt gräs och friskt vatten ur floder som ringlar sig fram genom ett paradisiskt landskap.

Att skriva ner hästarnas berättelser, var från början ett viktigt sorgearbete för Helene och Eva. En stund då de äntligen fick bearbeta saknaden. För i avskedets stund ska människan sätta sitt ego åt sidan, menar de. Då handlar det om att vara väl förberedd, med stor närvaro och ett lugn. Då finns ingen plats att hantera sorgen. Så mycket viktigare då med det nattliga skrivandet, tårar, glädje och fantastiska minnen.

– Konstigt nog var det bara i duschen berättelserna kom, säger Helene. Jag fick se till att ha blocket till hands i badrummet, för att inte missa något.

– Ja, och det är ett helt normalt beteende i den här familjen, kontrar Eva glatt, med en blinkning.

Eva med Habil och Esset.

Avslut med mycket hjärta

Humor och värme. Det är så man bäst beskriver dessa båda kvinnor som under många år, då de bott på stora gårdar med mycket mark, tagit emot hästar som varit skadade eller levt under svåra förhållanden. De har gett djuren en fristad under djurens sista levnadsår, låtit hästarna utveckla sin personlighet och njuta av livet i generösa hagar. Och så, när den dagen kommit, avslutat detsamma på ett värdigt och ljust sätt. Med sin långa erfarenhet av närheten till djur, har de lärt sig vad som är bäst både för djuret och dess ägare. Ett avslut som kan lagras i minnet på vackraste sätt.

De har funnits som hjälp och trygghet för många djur och människor när det blivit dags för sista vilan.

– Kan vi hjälpa någon att få ett fint avslut, gör vi gärna det, säger Eva. Det är också tanken med boken. Vi hoppas att den kan ge igenkänning, lugna andras oro och väcka tankar.

För en djurägare är något av det svåraste att veta när det är dags att låta ett djur sluta sina dagar. Och hur man ska välja att göra det.

– Det är ett stort ansvar du har, säger Helene. Då är det bra om du har tänkt över situationen när dagen väl kommer. I allt det jobbiga, är det skönt att ha något att hålla sig till.

Olika personligheter

Det nattliga skrivandet landade alltså till slut i en bok som kom ut 2020 och nyligen även som ljudbok, inläst av Helene. Det krävdes en flytt från hästgården i Tiveden till Österlen, innan alla ord Helene skrivit ner blev en bok med sammetslena pärmar och vackra hästbilder som de själva tagit under mer än 20 år. En bok där alla deras hästar presenterar sig som de personligheter de varit. Vi får följa dem fram till sista andetaget och begravningen, som också den präglas av hästarnas olika personligheter.

Den första häst Helene och Eva tog farväl av hemma hette Littla Hind, en islandshäst som kom till dem efter att hennes förra ägare ringt och sagt: ”Jag har en sjuk häst som inte går att behandla, men jag tror att ni kan hjälpa henne. Annars skjuter grannen henne.”

– Efter alla hemska resor hon gjort i sitt liv, hade jag lovat Littla Hind att hon inte skulle behöva göra fler, säger Helene. Så när det var dags att avliva henne kändes det självklart att hon fick sluta hemma på gården. Med hjälp av en veterinär och snälla grannar som med grävmaskin grävde en tillräckligt stor grop på våra ägor.

– Det svåra var att Littla Hind hade ett föl på fyra månader. Hur skulle det gå? Men stoet var svårt lungsjukt, vi kände att vi inte kunde hålla henne kvar. Inget djur ska lida!

Helene berättar hur hon hämtade stoet ute i hagen och satte på henne ett löst grimskaft. Sen fick hon uppleva hästars andlighet. En annan häst, ”lekfarbrorn” Feykir, gick fram till fölet Seidur och underhöll honom då hans mamma leddes bort. Littla Hind vände sig om en enda gång och gnäggade, sedan gick hon lugnt i väg. Och Seidur fick så småningom en extramamma i stoet Sonya.

– Hästar är inte rädda för döden, de har en annan vetskap, säger Helene. Och gemenskapen mellan dem är fantastisk, de är generösa och innerliga.

Hästar i keramik

Begravning skedde bortom hästgruppens synhåll, men i samma stund som de åter släpptes ut i hagen sprang alla fram till graven i full galopp, stegrade sig, skuttade runt och sparkade bakut. Därefter var denna plats åter en helt naturlig del av hagen.

– Exakt samma mönster har upprepats varje gång, säger Eva.

Idag bor Helene och Eva i en lägenhet i centrala Simrishamn, och alla hästarna finns här, i inramade bilder på väggarna. Helene har börjat skapa hästar i lera, små personligheter som ”bara kommer”.

– Jag gör dem på 5–10 minuter. När jag får en bit lera i händerna fluffar jag till, sen är det klart! Jag har provat att jobba längre med leran för att det ska kännas seriöst, men det blir inte bättre för det, skrattar hon.

En god vän bränner dem sedan i sin keramikugn, vissa är rakubrända vilket ger de små keramikdjuren en alldeles egen karaktär.

Helene förtydligar att varken hon eller Eva är djurkommunikatörer. I stället ser de det så här:

– Vi har levt nära, känt hur själarna möts och delat verkligheten. Vi har lyssnat, stått där och alltid känt stor respekt för individerna.

Eva nickar.

– Ju mer vi inser djupet som hästarna har, desto mer visar de för oss, säger hon. Då känner de att det är lönt att fortsätta dela med sig. Det är livskvalitet för hästen, i samvaro med hästägaren.

När det är dags att lämna jordelivet finns Eva och Helene där tills hästen galopperat över till Hästarnas dal, Andra sidan.

Träffade sin tvillingsjäl

Deras egna livsresor med hästar ser helt olika ut. Eva växte upp nära farfar John på en gård där allt drevs med hästkraft. För henne var uppväxten nyslaget hö, ardennerns breda bak framför slåttermaskinen och åtskilliga timmar i ridhus. Först 40 år fyllda fick hon en egen häst, Viking, som var märkt av skador andra människor orsakat honom, men som hos Eva fick den kärlek ett djur ska ha.

För Helene vaknade intresset tidigt för de känsliga hästarnas andlighet. Och i Eva träffade hon sin tvillingsjäl. Någon som, precis som hon, ville leva ett lantliv tillsammans med hästar för att få utvecklas tillsammans med dem. Helene är utbildad kinesiolog och har i många år verkat som spiritualistisk healer. Hästarna blev hennes stora lärare.

Idag är Helene och Eva lyckliga mattar till hunden Lingon, men den stora kärleken till hästar finns kvar. De känner varmt för att hjälpa andra djurägare som behöver goda råd, särskilt kring stunden då det är dags att ta farväl.

Hur vet man då att det är dags?

– Ett gott råd är att fråga andra om de upplevt någon förändring hos djuret, säger Eva. För som djurägare blir man lätt hemmablind. Andra kanske ser att djuret har blivit tröttare och inte riktigt hänger med längre. Ett tips är också att titta i gamla fotoalbum för på bilder kan du se förändringar. Sen är frågan var man ska sätta gränsen. För Helene och mig är gränsen väldigt tydlig – inget djur ska lida!

Helene tillägger:

– Hästar är storsinta och kan vänta in oss ägare för att vi ska vänja oss vid tanken på att det är dags. Men när du som djurägare är lyhörd och lyssnar på din häst, vet du nog när det närmar sig. Då händer det faktiskt ofta att djuret piggnar till, det har vi varit med om med alla våra hästar och då är det förstås lätt att börja tvivla.

– Men som vi uppfattat det, behöver djuret lite extra energi för att gå över till Hästarnas dal.

Det här är Helene

Ålder: 59 år.
Bor: I Simrishamn.
Familj: Hustrun Eva och hunden Lingon.
Motto: ”Man ska inte komplicera så mycket, enkelt är roligt. Och humor! Och gärna mycket innerlighet, jag älskar det ordet.”
Andlighet för mig: ”Allt!”
Kontakt: lovsangtillhasten@gmail.com

Det här är Eva

Ålder: 68 år.
Bor: I Simrishamn.
Familj: Hustrun Helene och hunden Lingon.
Motto: ”Livet är här och nu.”
Andlighet för mig: ”Vänlighet, respekt och innerlighet till allt levande.”
Kontakt: lovsangtillhasten@gmail.com