Efter seansen med Benny: Nu vet jag att mor har det bra

Många gånger hade Gert sett sin mor berusad när han kommit för att hälsa på. I sorg hade han vänt på klacken och gått. Gert växte upp i en dysfunktionell familj där alla var skärvor, men från olika krukor. När han var 55 år gammal öppnades en ny väg att möta modern och Gert insåg vikten av att samla minnen som börjat blekna bort. Efter moderns död möttes de igen, i en seans med Benny Rosenqvist, som även medverkar i Gerts bok Hälsningar från den andra sidan.

Text: Madeleine Walles
Foto: Gugge Zelander

Gert Nathaliespappa hann fylla 48 år innan han såg sin mamma Doris som den människa hon verkligen var. En gladlynt och välklädd kvinna med pigga ögon, stort leende och med kärlek till böckernas fantastiska värld.

Det var då han för första gången träffade den nyktra Doris.

Mötet ägde rum på det vårdboende hon kom till efter en stroke, en plats där hon togs om hand av utbildad personal och utan tillgång till alkohol. Gert berättar med värme i rösten om den stora ”förmånen” det var att äntligen få se sin riktiga mamma, Mamse som han alltid kallat henne, utanför spritens dimmiga värld. Och han minns stoltheten när han vände sig till sin dotter Nathalie och sa: ”Det här är din farmor i sitt bästa jag.”

De fick nästan sex fina år tillsammans innan Doris Bondesson somnade in. Då hade hon och sonen lovat varandra att den som går över först, ska ge ett tecken om att det finns en annan värld. Så blev det.

– Mor hälsade på mig en natt när jag låg och sov, berättar Gert. Jag vaknade av att jag inte var ensam i rummet. Då menar jag inte sambon som låg bredvid och sov, utan någon annan som väldigt påtagligt var där. För plötsligt blev det riktigt kallt i sovrummet, en kyla jag aldrig tidigare upplevt inomhus. Den gick nästan att ta på! Sen började lamporna i den lilla hallen utanför att fladdra under 10–15 sekunder. Jag kände en tydlig närvaro som omhuldade mig. Jag visste då att det var Mamse.

– Jag sa till henne att allt är lugnt, vi klarar oss nu, Nathalie och jag. Efter det blev temperaturen i rummet som vanligt igen. Jag kunde känna att min mor blev glad och nöjd, för nu var det gjort. Jag kunde nästan se hennes pliriga ögon och de fina smilgroparna. Själv blev jag lugn, trygg och tacksam.

Efter ett halvt sekel som barn till två alkoholister, uppvuxen i en dysfunktionell familj med sex syskon som han aldrig känt samhörighet med, har Gert äntligen fått landa i förlåtelse och ödmjukhet. Han har bearbetat ett liv som varit en berg-och-dalbana i känslor och han har tillåtit sig att gräva djupt i minnenas arkiv för att hitta, inte bara de svarta, utan också de minnen som faktiskt varit fyllda av kärlek. Allt har resulterat i en bok, tänkt just för att kunna minnas sitt liv.

Men boken är också ett kärleksbevis till dottern för att visa vilken gåva livet är, att så här är det – det är ingen Hollywoodsaga, men vi människor gör så gott vi kan för att hantera våra ups and downs i stunden. Det går att ta steget från bitterhet till förlåtelse.

Gerts nyutkomna Hälsningar från den andra sidan är en bok där vi möter döden, men egentligen är det en bok om livet, för den väcker frågan om slutet kanske bara är början på vår resa. Han hanterar sorger och besvikelser och saknaden av det liv som kunde ha varit … Om det inte varit så att familjen han tillhörde allesammans var skärvor, men från olika krukor där ingen passade ihop.

Det är 25 år sedan Gert helt bröt med alla sina syskon. Sin pappa begravde han 1990 och till slut var han ensam kvar. Med den alkoholiserade modern och sin dotter, en familj han kämpat hårt för att behålla.

Men det som fyllde Gert med oro var att alla minnen alltmer bleknade bort. Han ville fånga dem! Hålla dem kvar. Trots att de var fyllda av så mycket svärta – skrik, fylleslagsmål, misshandel, gin och tonic och ständiga groggringar på bordet. Gert kände att det var ensamt att inte ha någon att dela sina minnen med, därför blev de viktiga att skriva ner. Och sakta vaknade insikten om att de kanske kan vara till nytta för andra, att allt det skrivna kunde bli en bok.

– Jag tror att alla som växt upp i en dysfunktionell familj kan känna igen sig, säger Gert. Andra som, liksom jag, levt med hot, sena kvällar, sprit och känslan av att aldrig tillhöra ett sammanhang.

Intill Gert sitter mediet Benny Rosenqvist. Han fick frågan om han ville skriva förordet i boken och tackade ja. Benny är väl bekant med allt som Gert har skrivit, eftersom han själv upplevt en mörk barndom som på många sätt påminner om Gerts.

– Det är vanligt i dysfunktionella familjer att alla syskon har sin egen story, sina egna minnen, säger Benny. Kittet mellan dem saknas, det känner jag igen från min egen uppväxt. Bennys båda böcker Överlevaren och Guiderna handlar båda om en svår uppväxt, med en elak pappa, en alkoholiserad styvfar och en medberoende mamma som blundade för allt det onda innanför hemmets väggar.

– Jag känner igen Gerts kärlek till en alkoholist, för som barn ser du den fina människan som finns där när den är nykter. Jag tycker att förlåtelsen vi möter i Gerts bok är en vacker process. För det går att förlåta den som skadat dig. Även om det kan ta tid.

– Det tog mig 55 år, säger Gert med ett lite skevt leende.

20211207-Gert-1500.jpg

Minns fina stunder

Under arbetet med boken insåg Gert att han även kunde minnas fina stunder tillsammans med sin far Per-Evert. Det som han förträngt, kom plötsligt fram i ljuset.

– På fars begravning satt jag intill en av mina bröder och jag hörde hur han grät. Tänkte, hur skulle han beskriva vår far? Sörjde vi verkligen samma person? Jag delade inte hans gråt, delade inte rummet.

– Men i arbetet med boken har jag hamnat i situationer och i miljöer som fått mig att minnas även det fina. Jag kom till Brantevik på Österlen där jag var mycket som barn och mindes plötsligt glädjen i hur jag och min far hoppat på stenarna nere i hamnen. Jag kom ihåg den gången far och jag skulle klyva en vedkubbe och jag skulle hugga med yxan mellan min fars händer, ett mellanrum på bara några centimeter. Han lät mig hålla i yxan medan han tog tag i vedkubben. Jag var endast 13–14 år då och mindes att jag tittade upp i hans ögon innan jag höjde yxan, såg att han litade på mig. Såg i hans blick att han älskade mig! Så att skriva en bok med alla minnen har förändrat mig som människa.

Gert var elva, tolv år när ”rullgardinen gick upp” och han förstod att det liv han levde inte var normalt. För hos kompisarna var det lugnt och tyst, ingen skrek och slogs. Han minns dagen när hans 14 år äldre bror sa: ”Gert, dina föräldrar är alkoholister.”

– Då insåg jag att alla de helger mor och far var ”trötta”, så var de bakfulla. Jag insåg att det inte var normalt att far ofta skrek och ibland slog mig, att han slog mor. Jag kunde se allt detta som så småningom gav mig kraft att vända dem alla ryggen. Jag, det lilla sladdbarnet, hade inget gemensamt med någon i min familj. Nu ville jag äga mitt liv.

Seans med Benny

När Doris kom till sjukhemmet efter sin stroke lärde hon känna ett vårdbiträde som varit hos mediet Benny Rosenqvist och som med inlevelse berättade om mötet för Doris.

– Jag kom till mor en dag och då satt de här båda tätt ihop och pratade, de såg så glada ut och jag undrade vad de hade kokat ihop, säger Gert. Då visade det sig att mor skulle få besök av Benny och jag fick lova att vara på plats när han dök upp.

– Det blev en fantastisk upplevelse. Mor hade alltid saknat sin pappa, den morfar jag aldrig hann möta eftersom han dog innan jag föddes. Men Benny fick kontakt med honom, vilket betydde otroligt mycket för min mor. Han fick även kontakt med min mormor och några av mina mostrar. Jag var så imponerad, helt tagen av allt Benny fick fram. Mor tittade storögt på mig och sa: ”Gert, det stämmer!”

Efteråt tryckte Doris en slant i Gerts hand, hon var tydlig med att det var en födelsedagspresent lite i förskott och den skulle användas till en seans hos Benny när hon var död.

– Hon ville att jag och Benny skulle hjälpa henne att komma igenom med budskap, säger Gert. Vilken gåva!

– Av många olika anledningar blev det inte av förrän jag var i sluttampen av arbetet med boken. Jag behövde ett avslut, ett sista kapitel, och seansen med Benny blev det logiska sättet att sluta min berättelse. Och jag hade ju lovat mor att träffa honom. Så vi bokade ett möte och jag ”öppnade” födelsedagspresenten hon gett mig.

Benny nickar, han minns seansen och han minns Doris väl.

– Jag kommer ihåg mötet med din mor på sjukhemmet, säger han. Vissa möten är mer nära, lite annorlunda, och det är ovanligt att jag möter någon från andevärlden som jag tidigare haft kontakt med vid ett fysiskt möte. Men detta andliga möte var bestämt i förväg, för att göra Gert helt övertygad om att det finns ett liv efter detta.

Gert ger Benny ett tacksamt leende.

– Nu fick mor chansen att berätta att hon har det bra. Och jag fick landa i de andliga möten jag haft genom livet, men inte alltid riktigt vågat tro på.

Andevärlden har funnits nära Gert och i boken finns ett avsnitt med ”spökberättelser”, som hans vänner kallar dem. Han tror att de kan locka en och annan läsare, men hoppas förstås att man kan se att boken även handlar om livet, sorgen och saknaden vi alla möter någon gång.

20211207-Benny1500.jpg

Misstänkt stroke

För Gert är det inte längre något konstigt att andevärlden finns med oss, även dottern känner av den, Nathalie som idag är 30 år.

– När hon var i 16-årsåldern frågade hon mig om hon fick ta sig efternamnet Gertsdotter. Jag blev jätteglad, så vi ansökte hos PRV och fick det godkänt. Då började jag själv fundera över vad som är viktigast i mitt liv, i vilken roll är jag starkast? Det är såklart i rollen som Nathalies pappa. Så nu heter jag Nathaliespappa i efternamn.

Det var ett halvår efter moderns död som Gert på allvar började fundera över livet, att vi aldrig kan ta det för givet. Han hade själv drabbats av en misstänkt stroke och befann sig på samma avdelning där modern somnat in. I ett skede av plötslig ohälsa och oklar diagnos eller vetskap om utgången, översköljdes han av tacksamheten för de små sakerna i livet. Han berättar medan han böjer sig ner och klappar Bennys hund Angelo över ryggen. Just detta är ett av små guldvärden som livet handlar om, förklarar han. Även tacksamheten över att Benny velat medverka i Gerts bok.

– Jag har varit hos olika medier genom åren och det skriver jag om i boken, säger han. Men den ende jag namnger är Benny. Det har kommit mycket gott ur de andra också, men Benny är den jag fått mest förtroende för. Det handlar om att han visat respekt.

Benny knäpper händerna i knät och nickar:

– Det är viktigt att respektera den som inte längre finns med oss, möta den som om den fortfarande lever. Det kunde jag göra med din mor Doris.

Anmäl dig till Näras nyhetsbrev!

Få alla våra nyheter direkt i din inkorg, varje vecka:

Jag har läst och godkänner villkoren.
Publicerat

Prenumerera

Nära är en tidning som skriver om andlighet och inre välbefinnande. I tidningen medverkar det kända mediet Benny Rosenqvist och flera andra intressanta personligheter.