År 1845 arbetade 32-åriga Emilie Sagée från franska Dijon som lärare på det prestigefyllda Neuwelkeinternatet för lettiska och ryska överklassflickor utanför Riga i Lettland. Hon var vänlig, bra på sitt jobb och omtyckt av både elever och kollegor. Hon hade goda vitsord från andra skolor. Men vad hon inte berättade för sin arbetsgivare madame Buck var att hon hade tvingats sluta på inte mindre än 19 tidigare anställningar. Inte för att hon misskötte sitt jobb – utan på grund av ett mystiskt och smått skrämmande fenomen hon inte kunde bli kvitt eller hade kontroll över.
Emilie hade nämligen en identisk dubbelgångare som oväntat och plötsligt dök upp ur tomma intet och ställde sig bakom henne eller vid hennes sida. Det rörde sig inte om en kvinna av kött och blod utan påminde mer om en spöksyn eller ibland en halvt genomskinlig så kallad astral projektion som skrämde slag på alla som såg den.
Det märkliga var att Emilie aldrig själv kunde se sin dubbelgångare. Men hon förstod att folk som sett fenomenet på så många platser och under så många år inte ljög. De hade alla upplevt hur Emilies spegelbild inte bara ägde ett identiskt utseende utan också imiterade hennes rörelser i minsta detalj.
Konstigt nog såg Emilie aldrig själv sin dubbelgångare.
Gick rakt igenom gestalten
Stod hon vid katedern och pratade med flickorna i klassen kunde spöksynen oväntat dyka upp bakom henne och också titta på eleverna, dock utan att säga någonting. Om hon promenerade gick dubbelgångaren i samma takt, och om hon satt och läste på en bänk satt dubbelgångaren klädd i samma kläder och läste också en bok. Stackars Emilie beskylldes orättvist för att vara en häxa eller besatt, och själv upplevde hon dubbelgångaren som en förbannelse som gjorde att hon aldrig kunde skaffa nära vänner.
Första gången Emilie drabbades av sin övernaturliga ”tvilling” inträffade på en skola i Frankrike flera år tidigare. Hon var nyanställd när 13 elever till sin bestörtning såg hur dubbelgångaren dök upp och kopierade hennes minsta rörelser som en spegelbild.
Uppenbarelsen varade knappt en minut innan den försvann i tomma intet. En del elever trodde att det rörde sig om ett trick och skrattade, andra blev livrädda och sprang ut ur klassrummet. Emilie, som inte själv sett fenomenet, undrade vad som hänt.
När några flickor berättade vad de sett trodde hon att de skojade med henne, för det var inte ovanligt att elever spexade med nyanställda lärare. Men nästa gång det inträffade satt dubbelgångaren lugnt och stilla i en stol på lärarrummet samtidigt som flera personer såg Emilie påta utomhus i skolans trädgård.
De få lärarkollegor som vågade sig fram till spöksynen upptäckte att de kunde gå rakt igenom den, som om den bara var luft. Däremot erkände de att spökets kläder gav en svag känsla av spindelnät. De frågade Emilie om hon hade en tvillingsyster, men hon förnekade detta bestämt. Även om hon aldrig såg sin dubbelgångare så blev Emilie efter varje fenomen trött och ville vila en stund. Det verkade som om de mystiska projektionerna sög musten ur henne.
Emilie Sagée var en vänlig själ och omtyckt av både elever och kollegor, men det hjälpte inte när hennes dubbelgångare plötsligt dök upp i klassrummet och skrämde slag på hennes elever.
Sökte läkarhjälp
De elevers föräldrar som kände till dubbelgångaren tvingade Emilie att sluta, och vid varje ny anställning vid nya skolor följde hennes spegelbild med. När hon hade avverkat 19 olika internat var hon nära att ge upp.
Hon hade sökt hjälp hos läkare, men ingen kunde förklara varför hon vid olika tillfällen fick sällskap av sitt overkliga sällskap. Deras omdöme var: ”Hon är en vacker ung dam med starkt engagemang för sitt yrke, och förutom en viss nervös läggning är hon fullständigt frisk.”
Hon trodde inte själv på spöken eller en övernaturlig förklaring, men faktum kvarstod – hon hade fått en ovanligt envis dubbelgångare på halsen. Inte för att den var ond eller orsakade trubbel, men bara dess existens försatte henne i svåra situationer.
När hon anlände till internatet i Riga 1845 kulminerade aktiviteten hos dubbelgångaren. Om den 32-åriga Emilie Sagée trodde att hon kunde fly fenomenet genom att flytta ända till Lettland så trodde hon fel. Fler och fler vittnesmål om hennes spöklika spegelbild rapporterades till rektorn, madame Buck.
Dubbelgångaren gjorde till exempel Emilie sällskap när hon och kollegorna satt i matsalen, den vandrade omkring i korridorerna på natten när Emilie sov och den stod och såg intresserat på när hon undervisade flickorna i syslöjd, vett och etikett eller franska.
Människor i Riga såg henne på olika platser när hon bevisligen befann sig på internatet. Dubbelgångaren tycktes till en viss gräns ha en egen vilja och nyfikenhet på omgivningen. Många lärare på skolan trodde att Emilie olovligt avvek och shoppade i Riga och förstod inte att det egentligen var hennes spöklika ”tvilling” som de hade sett.
Vid ett annat tillfälle orsakade Emilie och dubbelgångaren förvirring i klassrummet när båda två började skriva olika saker på svarta tavlan. Vem var den riktiga läraren? När Emilie hjälpte en av eleverna, mademoiselle de Wrangel, att sy in en klänning skrek flickan till. I den stora spegeln syntes två lärare.
Den ryske forskaren inom parapsykologi Alexander Aksakov besökte skolan för att försöka lösa det mystiska fenomenet. Varken han eller någon annan hittade någon förklaring.
Forskare sökte svar
Men det hände även att dubbelgångaren inte följde Emilie till punkt och pricka. När Emilie undervisade en klass i franska reste hon sig och gick fram till svarta tavlan. Hennes spökbild satt dock kvar på en annan stol, till synes trött och ointresserad.
Många av flickorna oroades av spöksynen, som till exempel när 42 av dem satt vid ett långt bord och sydde kläder. Vid bordets kortända satt läraren. Genom ett öppet fönster upptäckte eleverna förvirrat att Emilie faktiskt promenerade på gräsmattan utanför skolan. Men samtidigt satt hon vid bordet. Plötsligt reste hon sig upp och försvann ut genom en dörr. En kort stund senare kom ”den riktiga” Emilie in och undrade hur flickorna lyckats med sina uppgifter.
Forskare inom parapsykologi, exempelvis den ryske Alexander Aksakov, besökte skolan men hittade inget svar på det egendomliga fenomenet.
Efter 18 månader hade skolan fått nog. Fler och fler av aristokraterna vägrade skicka sina flickor till skolan så länge Emilie jobbade kvar. Det var med sorg som rektorn sa upp Emilie Sagée. Läraren fick därmed lämna sitt 20:e jobb.
Efter att ha lämnat internatet insåg hon att dubbelgångaren skulle hindra henne från en vidare karriär som lärare. Hon flyttade hem till sin svägerska och konstigt nog syntes dubbelgångaren alltmer sällan.
