Hej Anna!

Jag har fyra barn, två pojkar och två flickor, alla med egna familjer nu. Allt har funkat perfekt i vår familj, med kontakten mellan varje respektive till mina barn och gentemot mig/svärmor. Men när min yngste son blev ihop med sin, numera fru, började problemen. Hon verkar alltid vara på dåligt humör, suckar och himlar med ögonen vid minsta problem, beter sig allmänt upproriskt och barnsligt åt. Beter sig också illa mot sin man, min son, som får ta emot en massa ”slängar” med otrevligheter, som bara poppar ur hennes mun som oljade blixtar. Detta beteende visade sig ganska omgående efter att vi lärt känna henne, hon drar sig inte för att gapa och skrika om något inte passar henne. De har nu varit gifta några år och har en liten flicka på tre år. Hon är också ibland onödigt högljudd och sträng mot flickan i vissa situationer tycker jag, även om hon också är en bra mamma som visar att hon älskar sitt barn.

Min son är lugn och stadig, verkar inte bry sig när han får kritik från sin fru. Har aldrig heller hört att han någonsin kritiserat henne utan det är bara älskling hit och dit… Och det tolkar jag som positivt i sammanhanget att han inte sänker sig till hennes nivå. Men kan det här pågå i längden?

Jag har hållit mig neutral, men för en tid sedan tog jag upp med henne att hon alltid är så kritiserande och letar fel i allt. Vi hade en riktig uppgörelse, vilket inte blev bra alls tyvärr. Jag höll mig till att vi väl kunde försöka ha lite trevlig stämning när vi ses, inte så ofta för övrigt, att inte se/leta fel i allt. Att något jag gör kan få duga/ha något värde, vilket jag inte upplever. Det tog ”hus i h-e”. Hon flippade ur totalt, sa bland annat att hon ”mår illa bara av att se mig”, ”blir på dåligt humör bara jag är i närheten”, osv. Jag blev helt chockad av hennes hemska beteende och av alla kränkningar, hon bara öste på hur länge som helst och jag stod där helt stum. Fick också höra att hon aldrig, med betoning på aldrig, känt sig hemma i vår familj, hon kände att hon inte hörde hemma där. Orättvist tyckte ju jag som alltid försökt visa att hon varit och är välkommen i vår gemenskap.

Vi (jag och min sambo) har inte haft någon kontakt med familjen efter detta tyvärr. Min son och jag har pratat i telefon och sms:at varandra, han har ju en vilja att vi ska kunna ses men vi vet inte hur vi ska kunna gå vidare. Känner förstås också en stor sorg över att inte få träffa mitt lilla barnbarn, vi som hade en sån fin kontakt tidigare.

Kan man förlåta någon som sagt sådana saker till dig? Jag själv sa inget fult till henne som person när hon ”dissade” mig så totalt, och det är jag glad för nu efteråt. Jag vet att man ska vara rädd om orden, det som en gång sagts kan aldrig tas tillbaka, lika lite som en sten som kastats i väg. Kan för övrigt också berätta att svärdottern varit gift en kort period innan hon träffade min son, vet att det inte funkade med ex-mannens familj heller… Det är tydligen bara hennes egen familj som duger och som hon klarar av att umgås med. Vore tacksam för dina synpunkter i detta Anna! Jag känner mig så vilsen, vill ju umgås med alla i min familj på ett fint och kärleksfullt sätt.

Med vänlig hälsning A

Anna Strandlind svarar: Skriv ett vänligt brev och berätta att du verkligen vill lösa det här

Hej A!

Det har hänt en del i era familjer som är infekterat nu, men det kan gå att lösa om båda parter vill. Först och främst så kan vi bara se över vår egen vibration, vår attityd. Det handlar om våra tankar, känslor och beteenden. För att skapa en bra attityd gäller det att de är i harmoni med varandra. Så om du fick önska det bästa av allt, vad skulle det då vara?

Jag vill att du skriver ner ditt drömscenario om hur bra ni samarbetar och att du där utgår från allt gott. Du betonar att hon är en bra mamma också, det är så bra gjort av dig i denna situation. Om jag skulle behöva välja mellan två saker – att ha rätt eller att vara vänlig – då hade jag valt det sistnämnda. För att på något sätt skapa ”fred” och förståelse mellan er så hade jag skrivit ett vänligt brev till henne och berättat att du verkligen vill lösa det här och att du saknar dem allihop.

Våra resultat återspeglar alltid det som händer inom oss, oro föder oro. Om du fortsätter att vara orolig och ”rädd” kommer även ditt resultat visas på det sättet. Men om du sakteligen börjar skapa bra och återförenade tankar, då ändras din energi. Når detta ut till din sons familj via ett brev eller ett lugnt möte, nås de av denna energi.

Din son är vuxen och gör sina egna val, han väljer att leva med henne. Du skrev att hon har haft en ”dålig” relation till en tidigare partners familj. Jag ser att detta i grunden handlar om rädsla. Det är inte okej att skälla ut någon för det, men det kan kanske vara en förklaring till varför hon gör så här.

Din intention är god, du vill dem det bästa, medan hon har en annan bild utifrån vad hon upplevt tidigare. Du upplever att din son blir ”överkörd”. Men upplever han det så? För att förändra läget så måste du göra saker som du aldrig gjort tidigare. Här gäller det att agera på ett nytt sätt, med en ny intention, tänka att allt löser sig. Du ska träna på att känna att du kan lösa detta, oavsett vems fel det är att det blivit så här. Så ha fokus på lösning och välvilja och allt som är bra. Du är en skapare av högsta kraft! Dela med dig av det och tro gott, ha tillit att det löser sig. Ge inte upp utan visa din välvilja, och börja med ett brev. Jag ser att det kan lösa sig, så var lugn och ha tillit. Håll inte fast i det gamla, utan starta något nytt!

Varma kramar till dig,

Anna