Harriet Dahlström vet hur det känns att lämna över den man älskar i någon annans vård. Den dag när demensen satt in och livets stora kärlek blivit som ett barn på nytt.

Hon vet alltför väl hur det är att gå med ständig oro och tusen frågor om hur han har det. Kommer han ihåg att jag hälsade på igår? Ska jag ha dåligt samvete för att jag inte kommer till honom varje dag? Är Mats olycklig i sin bubbla, dit jag inte når?

Mats Dahlström har diagnostiserats med Alzheimers sjukdom och bor sedan två och ett halvt år på ett boende i Malmö. Han har det bra där och Harriet är särskilt glad över att han fått en kontaktperson som – förutom att han är lugn, tålmodig och kärleksfull – vågar ta andligheten på allvar. För honom är det inte konstigt när Mats pratar med någon som vi andra inte ser. Och vill någon av de boende ha kaffekalas för osynliga släktingar, då dukas det fram koppar. Andevärlden är med på ett naturligt sätt. Men var befinner sig Mats? Har han ett ben i varje värld?

Läs även: Mediet Benny om sin erfarenhet av demens och andevärlden

Mer mottaglig för andevärlden

Harriets funderingar fick henne att skriva ett mejl till oss på Nära:

”Jag har alltid varit intresserad av andlighet. Sedan min man för tio år sedan började utveckla sin demens har jag reagerat när han vänder sig åt ett annat håll än där jag är och börjar prata, eller när han ”ser” något som inte jag ser. Är det så att hjärnan vid kognitiva sjukdomar lösgör sig från det jordiska och på så sätt blir mer mottaglig för andevärlden? Grubblar mycket på detta.”

Mats är en stor naturvän och älskat att vara ute i naturen. Här är han och Harriet under en av sina semesterresor. Foto: Privat

Träffades på firmafest

Det är säkert många med Harriet som önskar få svar på det här så vi tog med oss mediet Benny Rosenqvist för att hälsa på i paret Dahlströms lägenhet på Regementsgatan i Malmö. Här märks Mats stora intresse för gamla vackra möbler och kärleken till lampor från olika tidsperioder. Men idag, när Mats inte längre kan bo hemma, lever Harriet ensam här med hunden Roberto och katten Misan.

Hon och Mats träffades 1981, på jobbet. Det var firmafest på Folksam och där fanns Mats som då var 38 år. Han var snygg, rolig och social, dessutom älskade han livet i naturen. 28-åriga Harriet hade funnit sitt livs stora kärlek.

Mats hade en son sedan tidigare och tillsammans fick de två barn, en son och en dotter. Livet rullade på.

Läs även: Strokedrabbade Julia genomförde En svensk klassiker: ”Jag sjöng i varje uppförsbacke”

Diagnostiserades med Alzheimers sjukdom

2015 fick Mats diagnosen vaskulär demens. Efter ytterligare en utredning och ryggmärgsprov fick de veta att han hade Alzheimers sjukdom. I tre år märktes det inte så mycket, Mats kunde vara ensam hemma när Harriet arbetade. Men 2018 slutade hon som församlingsvärdinna i Köpenhamn, då Mats blev allt sämre.

–Visst hade jag märkt att han förändrades, men samtidigt växer man in i det man har nära och vill kanske inte riktigt se hur illa det är, säger Harriet. Men i hjärtat vet man att det blir tokigt ibland. Mats gjorde saker som inte alls var likt honom och det hände att han gick ut och inte hittade hem. Jag skrev en liten skylt som jag fäste på hans kläder: ”Jag är dement” och mitt telefonnummer. Det hände att personer som mött honom ringde mig och sedan hjälpte honom hem.

Mats var själv brydd över att inte känna igen sig när de var ute och åkte. Han som alltid haft gott lokalsinne.

– En gång var Mats borta i fem timmar och då kontaktade jag polisen, säger Harriet. Plötsligt hördes nyckeln i dörren och Mats dök upp, utan att ha en aning om var han varit. Man blir förtvivlad av att se en människa man älskar, tappa sina förmågor. Man förstår det inte riktigt.

Benny besöker Harriet Dahlström och hunden Roberto för att prata om demens och andevärlden. Foto: Gugge Zelander

Tufft för den anhöriga

Som anhörig måste du alltid vara steget före, vilket kan vara påfrestande, förklarar Harriet. Till slut fick hon ta det tunga beslutet att kontakta ett korttidsboende, och de två veckorna där blev första steget till att Mats flyttade hemifrån.

Idag besöker Harriet sin man på boendet varannan dag. Hon har fortfarande svårt att acceptera den nya tillvaron, att han inte finns kvar hos henne som förr. De som varit så sammanlänkade. Och frågorna som verkligen plågar henne är: Hur är det med Mats tidsuppfattning? Behöver jag ha dåligt samvete om det går några dagar mellan mina besök?

Här får hon ett lugnande besked av Benny:

– Du ska absolut inte ha dåligt samvete! Han är glad när du kommer och tänker inte på om du inte var där igår. Han uppfattar inte hur lång tid det går mellan besöken.

– Vi ska också komma ihåg att dementa personer blir energitjuvar eftersom de inte har någon spärr, utan är gränslösa. Så det är precis som när ett barn kan vara krävande, mitt i allt det underbara. Det är lätt att som anhörig bli kraftlös.

Läs även: Helene Virro: ”Det behövs ingen guru för att du ska bli upplyst”

Gör sig redo för Andra sidan

Benny förklarar att Mats gått tillbaka in i barnstadiet då man accepterar att allt är möjligt och inget är konstigt.

– Han har fått lättare att kommunicera med andevärlden och håller på att göra upp med sitt liv nu, han går igenom det steg för steg för att i samarbete med Andra sidan göra sig redo att en dag lämna jordelivet.

Benny kan också lugna när det gäller oron för om en dement person är olycklig inne i sin ”bubbla”.

– Nej oftast inte, för de har sin värld i olika plan. Andligen, mentalt och i sina minnesresor bakåt i tiden. De kanske inte kan göra sig hörda utåt, men de upplever det inte som ett skal som hindrar dem från att nå ut. De har sina kära från andevärlden nära, det ger dem både tröst och hjälp.

Harriet har svårt för att meditera, men får tipset av Benny att andas in djupt genom näsan och ner i magen , sedan andas ut långsamt. Foto: Gugge Zelander

Ett själsligt resande

Benny berättar att han själv arbetat inom långvården under en period i livet, så han har erfarenhet av miljön och personer som alltmer försvinner från den fysiska världen.

– Jag vill påstå att de allra flesta av dem har ett rikt inre liv, säger Benny. Den stora oron kring demens, är faktiskt mest en anhörighetssjukdom!

Benny ler och förklarar för Harriet vad det är han via guiderna får till sig.

– Mats guide reser fram och tillbaka i ett flöde, och även Mats reser själsligt nu. Det hjälper honom att släppa spärrarna i hjärnan för att lättare få kontakt med själen, få kunskap.

– Det själsliga resandet handlar om att gå tillbaka till olika episoder och tidsperioder i livet. När detta sker är en dement person inte närvarande i nuet, utan någon annanstans. Därför får anhöriga ingen kontakt. Då, Harriet, är Mats inte där du är.

Harriet nickar, för det här är väldigt bekant.

– När jag hälsar på är det verkligen upp och ner. Ibland bara sover han och jag får ingen kontakt, nästa gång är han vaken och kallar mig sin lilla fru.

Benny förklarar att Mats kommer att gå mer och mer in i en annan dimension, men i stället för att förlora något så får han mer. För han är på väg till nästa värld och förbereder sig nu. Det gör att han känner sig trygg.

– De själsliga resorna ser olika ut från person till person, säger Benny. De som kan gå tillbaka till ett harmoniskt liv med positiva upplevelser, är inte lika oroliga i demensen som de som reser tillbaka till trauman och svårigheter. Det kan förklara varför personer med demens beter sig olika.

Läs även: Ulf mötte Andra sidan tidigt i livet: ”Låtsaskompisarna var mina andliga guider”

Slösa med fysisk närhet

Benny minns en gammal dam som bodde på avdelningen där han arbetade. Hon beklagade sig för honom och sa irriterat: ”De tror att jag är knäpp, men jag ser dem!”. Benny lugnade henne med orden: ”Jag vet att du inte är knäpp, för jag ser dem också!”. Ett bevis från den som är medial, på att andevärlden finns där. Och ett svar på Harriets undran vad det är Mats tittar på, när han pratar med någon hon inte ser.

Benny tipsar:

– Fråga Mats var i rummet han ser personen han talar med. Därmed visar du att du tror på att han har kontakt med någon.

Den bekräftelsen ger trygghet, menar Benny.

– Jag fick nog en speciell kärlek till de dementa på långvården eftersom jag som medium kunde se in i deras själar. Men en sak jag verkligen lärde mig och som jag vill förmedla till alla, är hur viktig den fysiska kontakten är. Att röra vid personer som inte är kontaktbara på annat sätt, för de blir trygga av att känna att det finns en annan kropp där.

– Så ge en klapp på kinden, lägg en hand på någons arm. Huden är vårt största organ och den behöver närhet. Ett bra tips när personen ska ha hjälp att resa sig upp är att krama om personen och ge stöd med sin egen kropp, istället för att bara sträcka fram armarna. Låt närheten bli som en liten dans! För den som är dement kan ibland uppleva att golvet försvinner under dem, då är kroppskontakt en trygghet.

Under samtalet drar Benny sig undan och börjar meditera för att få svar från guiderna. Foto: Gugge Zelander

Telepatisk kontakt

Harriet undrar hur hon ska nå Mats med budskap om att det är dags att äta, eller att han ska resa sig. Hon upplever att hon inte når fram.

– Du och Mats kan ha en telepatisk kontakt, säger Benny. Du kan lättare komma nära honom i en tyst frekvens. Då skickar du bilder, på samma sätt som man gör vid djurkommunikation, och här gäller det att öva för att träna upp Mats förmåga att ta emot. I stället för att säga att han ska äta kan du tänka MAT i bilder. Efter ett tag kommer han att ta emot dina signaler.

– Att han inte vill resa sig upp kan bero på att han inte lägre är i kroppen energimässigt och inte har samma kapacitet längre. Tänk då i stället att ”nu hjälps vi åt”, ge honom av din energi så gör ni det tillsammans.

Harriet märker att andra anhöriga på boendet delar hennes tankar och undringar. Vissa har tappat sin egen energi och lusten för sådant de tidigare glatt sig åt.

– Därför skrev jag till en anhörigkonsult och förklarade att vi anhöriga behöver andlig, holistisk utbildning för att lära oss att förstå demensen och agera rätt, säger hon. Och jag fick gehör! I vinter kör de igång en kurs där vi anhöriga får träffas och prata om detta med en handledare! Drömmen vore om vi även kunde få prova healing, som kan ge ett lugn både till oss anhöriga och till våra älskade som har demens.

– Andligheten har gett mig hopp i livet, det känns skönt att tro på att det finns något mer än detta. Och vi som tror, vi kan utveckla varandra.

Harriet Dahlström

Ålder: 69 år.
Bor: I Malmö.
Familj: Maken Mats, hans son Jonas och de gemensamma barnen Jesper och Katja. Hunden Roberto och katten Misen.
Andlighet för mig: Hopp!
Motto: Det jag oroade mig för hände aldrig.

Bennys 6 bästa råd till anhöriga

1. Var inte rädd när en dement person börjar prata med någon som du inte ser. Fråga vem det är, försök ta reda på om det är en vän eller släkting som ni kan prata om tillsammans.

2. Respektera den dementas kontakt med andevärlden. Om den ser att det sitter någon i en tom stol, sätt dig då inte där. Om den vill bjuda osynliga gäster på kaffe, duka till andarna med.

3. Prova att prata telepatiskt genom att skicka bilder på ditt budskap. Öva på att sända bilden MAT när det är dags att äta.

4. Slösa med den fysiska kontakten, det är en stor trygghet som dement att känna att en annan kropp finns där.

5. Var inte orolig över att en dement person inte känns närvarande. Den kanske är på en själslig inre resa just då.

6. Ta hand om dig själv genom att meditera eller göra andningsövningar. Prova också att ta in den dementa personen i din energi, så hjälps ni åt att finna lugnet. Du hjälper samtidigt dig själv att släppa på kontrollen.