Sofia Sivertsdotter kommer gående nerifrån havet och så fort hon får syn på mig brer hon ut armarna till en hjärtlig kram och utbrister: ”Åh, vad roligt att träffa en annan ölänning!”

Vi har stämt möte i Sandbergen, en strand på öns västra sida, där svalor bygger bon i den branta sandslänten och där kustremsan är förvillande lik en grekisk. Träden sträcker sina grenar ut över vattnet och strandens rundade stenar är så ljust grå att de nästan smälter samman med havet. För i dag är vattnet helt stilla, blankt och så ljust blått att det nästan skiftar i vitt – i folkmun kallat ”bleke”.

Om man tillåter sig att stanna upp en stund och blicken får förlora sig bort mot horisonten, då händer något med ens inre. Tankarna blir lugna och stilla, axlarna sjunker och livets små och stora bekymmer smälter undan. Precis så känns det att läsa Sofias texter. Hon reflekterar över livets tunga frågor och väjer inte för det svåra, men orden är så milda, vänliga och innerliga att det känns som om hon fattar läsaren vid handen för att stillsamt visa på andra perspektiv.

Läsandet efterlämnar en enkel, stilla glädje, lik tillfredsställelsen när man lyckats trassla upp en garnhärva och rullat ihop den till ett lätthanterligt nystan. Och som ofta är fallet med människor som har insikter utöver det vanliga, har Sofia egna erfarenheter av livets svårigheter.

Endast 22 år gammal fick hon en cancerdiagnos. Nyss hemkommen från London där hon pluggat, mellanlandade hon under sommaren hemma hos föräldrarna på Öland och upptäckte en dag ett konstigt födelsemärke på baksidan av höger lår.

– Det var den varmaste sommaren på många år och det var jobbigt att hoppa omkring på kryckor och stöta på gamla klasskompisar och behöva möta deras frågor. För mig var det fysiska inte den stora utmaningen, utan det känslomässiga. Jag fick svart på vitt att jag var dödlig och som 22-åring påverkade det mig djupt.

– Åren efteråt ägnade jag åt att våga lita på att livet bar igen, att jag också troligen skulle få leva ett tag till. Jag tror att min sjukdom var startskottet till det som blev min väg i livet, till min mission och yrkesverksamhet. För det var då jag började gå inåt på riktigt.

Sedan dess har det varit hennes fokus – att skala bort och förenkla.

– Jag har förstått kraften i att bygga på det som finns inuti, för det är där det händer, det är det vi har med oss när vi sedan dör.

Sofias texter ger känslan av att livets små och stora bekymmer smälter undan.

Vill hjälpa andra att lysa

Under de femton år som Sofia arbetade som coach kom hon att arbeta med vad hon kallar kreatörer: artister, författare, terapeuter, yogalärare och andra eldsjälar. Och Sofia upplevde att det gemensamma för dessa entreprenörer var att de var värderingsstyrda. De drevs inte av pengar utan av en stark vilja att ge och skapa.

– De var superkul att jobba med! Jag älskade att få hjälpa dem att lysa starkare, för jag vet också vilken möjlighet de har att påverka världen. Jag brukade säga att jag hjälpte dem att tända lampan. För ju starkare man lyser desto mer kan man bidra med.

Med åren la hon märke till att det var ett antal djupa livsfrågor som klienterna ständigt återkom till, och Sofia började känna att hon ville dela med sig av erfarenheterna från alla dessa sessioner.

Vår uppgift på jorden

2009 utgavs hennes första bok Modig (medförfattare Carl Lindeborg) som handlar om att övervinna sina vardagsrädslor. Sedan dess har hon skrivit ett tiotal böcker som på de allra mest magiska vis letat sig fram till sina läsare. För den som har läst Sofias böcker rekommenderar gärna dem vidare. I dag är Sofia författare på heltid, har eget bokförlag och håller även årliga skrivkurser och skrivretreater.

Ibland är det som om livet stannar upp och tvingar oss att slå ned på takten, andas lite djupare och fokusera på annat än vår förprogrammerade livsplan med karriär, familj, köksrenoveringar och roliga semestrar. Kanske har man nyligen varit med om en skilsmässa, blivit arbetslös eller förlorat någon älskad som gått bort.

Plötsligt befinner man sig i ett slags tomrum där tankar som man tidigare inte har haft tid förr, dyker upp. Tankar som ibland kan smärta. Man kanske upplever sig ensam, övergiven, icke behövd och börjar fundera på meningen med allt. En stor livsfråga som Sofia ofta fått är: ”Varför finns just jag på jorden, vad är jag ämnad att göra?” Svaret på den frågan är lättare än vad vi kanske tror, menar Sofia.

– Vi känner redan till vår livsuppgift om vi vet vad vi älskar att göra och vad som fyller oss med liv. För när vi gör det vi älskar, det är då vi verkligen bidrar till världen. Jag tror inte vi kan bli riktigt lyckliga förrän vi delar med oss av våra gåvor för att berika någon annan.

Många människor minns hur man som barn var tillitsfull, öppen och kände sig buren av livet. Men någonstans på vägen mot vuxenlivet möter vi besvikelser. Drömmar går i kras och hjärtan krossas. Och så ägnar vi en stor del av vårt vuxna liv åt att försöka förstå hur vi hamnade fel och hur vi ska hitta tillbaka till den där kärnan av tillit och kärlek. Sofia ser det hela ur en helt annan vinkel.

– Vi människor kommer från ljuset och minns känslan av att ha varit ovillkorligt älskade, obegränsade och fria. Vi tillbringar livet med att söka denna slags kärlek igen, men det är sällan vi kan finna den på jorden. Så alla villovägar vi har tagit handlar inte om att vi har tappat bort oss, vi har tvärtom lärt oss vad vi inte behöver i vårt liv! För det är när vi gått vilse som vi lär oss att vända oss inåt och hitta hem till ljuset igen.

Slösa inte bort dagarna

Det vi upplever som nederlag är i själva verket nycklar till ett sannare liv. Men att gå in i det nya och våga bejaka den där lilla rösten som viskar om en annan väg, är lättare sagt än gjort. Vi vet vad vi har men inte vad vi får. Och det är en skrämmande tanke att släppa trygga vanor, mönster och strukturer. För tänk om det inte fungerar? Tänk om man inte lyckas tjäna några pengar när man försöker leva på sina talanger? Tänk om man inte träffar någon ny partner eller nya vänner? Kort sagt: Hur står vi ut med det tomrum som ofta uppstår efter att vi har lämnat något gammalt, innan det nya har hunnit födas?

– När vi släpper taget om det som inte längre berikar oss i livet leder det så småningom till en större känsla av meningsfullhet, även om det kräver stort mod att våga släppa, säger Sofia. Men under tiden, för att stå ut med ovissheten, kan det hjälpa att tänka på att livet är kort och att vi behöver tänka på att inte slösa på våra dagar här på jorden.

– En annan stärkande tanke är att välja enkelhet. För ju mer rymd och luft vi skapar i våra liv, desto mer plats blir det för det kärleksfulla, det meningsfulla. Jag brukar prata om att man kan skapa sig en ledstjärna att följa. Det kan handla om att följa vissa värderingar eller en stark vision. Min ledstjärna är att bidra till ett samhälle där alla känner lust att göra skillnad.

En annan vacker bild Sofia tipsar om är att bygga ett staket kring sin vackraste blomma. Att se till det som är viktigast och mota bort ogräset – det kan röra sig om skärmtid, människor, aktiviteter, åtaganden, föreningar. Allt det vi lägger tid på som vi kanske inte är på jorden för att göra.

”Det är när vi gått vilse som vi lär oss att vända oss inåt och hitta hem till ljuset igen”

Nya dörrar öppnas

Sofia tror att när vi gör det vi älskar öppnar sig nya dörrar och vi blir hjälpta framåt. Börjar vi bara gå, så löser sig problem på vägen och vi får uppleva fenomen som synkronicitet och att hjälp kommer till oss från de allra mest oväntade håll. Har hon då ett exempel på detta från sitt eget liv?

– Åh, jag lever nog ganska mycket i nuet och har svårt att minnas saker bakåt i tiden, jag är dålig på det här konkreta som att komma ihåg grejer. Det är mer så att jag har en väldigt stark magkänsla och har jättesvårt att gå emot den. Följer jag denna känsla faller saker ofta på plats. Livet öppnas upp när jag är sann mot mig själv. Och är magkänslan väldigt stark är det något större än jag själv som styr.

Sofia tittar ut över ett glittrande Kalmarsund, kisar mot solen och plötsligt minns hon ett tillfälle. Och sedan ett till!

– Det var ju så det var när jag sa ja till min hemlängtan till Öland! En dag vaknade jag bara och insåg att jag måste flytta hem igen. Då fanns där ingen tvekan längre. Min man fick snabbt ett nytt jobb och vi hittade ett härligt boende.

– Samma sak när jag bestämde mig för att satsa på skrivandet. Vid den tidpunkten i mitt liv kände jag mig liksom full av alla djupa, fantastiska möten med klienter och kände att dessa erfarenheter måste ut på något sätt. Jag minns att jag hade hyrt ett ställe i byn Bredinge på södra Öland för att skriva och en dag när jag gick där på ängen kände jag så starkt att jag måste göra detta på heltid. Och så blev det, allt bara föll på plats!

Rik på det enkla livet

Sofia har i dag helt inrättat sitt liv med enkelheten som tema. Utifrån betraktat kan det se tomt ut, men inom henne blir det plats för ett överflöd av tankar och idéer att blomma. Hon ler.

– Många tycker nog att jag är tråkig och att mitt liv är enformigt, men jag älskar det! Jag har skalat bort allt utom att ta hand om min själ, min kropp och mitt skrivande. Och så familjen förstås, den får jag ha med på ett hörn. Men hade jag inte haft familj hade jag nog varit ute i naturen hela dagarna!

– Jag har många andra intressen och drömmar, som att lära mig spela gitarr. Men den längtan får vänta, i stället gläder jag mig åt att sonen har börjat ta gitarrlektioner. Har jag tid över reser jag i väg på någon retreat eller poesikurs för att få tid att gå ännu djupare i mitt skrivande. Då är det fullt ös och jag kan skriva från fem på morgonen till tio på kvällen, endast med avbrott för promenader!

Vår långsamma promenad längs strandkanten har lett söderut till den grässlänt där bilarna står parkerade under stormvridna tallar. Sofia ska nu köra hem till Kalmar över bron medan jag tänker åka och handla vid ett öländskt köpcenter. Men när jag efter en kvarts bilfärd öppnar bildörren och funderar om jag kanske ställt mig för nära den svarta bilen intill, kliver dess förare ut och visar sig vara en skrattande Sofia!

Vilka är oddsen att hon fick en plötslig impuls att handla just här? Och vilka är oddsen att jag parkerade precis bredvid henne på denna stora parkeringsplats?

Hon skrattar förtjust:

– Nu fick vi till slut ett exempel på synkronicitet!

Sofia Sivertsdotters 11 bästa livsråd

1. Klargör vad som är allra viktigast för dig och skala sedan bort det som inte går i linje med det.
2. Ha en ledstjärna som kan vägleda dina steg.
3. Hitta ett syfte som är större än prylar och kalendrar.
4. Gör dig av med allt som känns som ett bagage.
5. Ha ordentligt med utrymme i kalendern.
6. Jobba mindre men mer effektivt.
7. Rensa bort alla prylar som du inte älskar, använder eller behöver.
8. Våga vara i tystnad och ensamhet.
9. Vänd dig inåt i stället för utåt när du söker svar.
10. Lita på att enkelhet är början på kreativitet.
11. Lita på att magkänslan alltid är rätt.

Det här är Sofia Sivertsdotter

Ålder: 46 år.
Bor: I Kalmar.
Gör: Författare.
Detta gör jag om tio år: Precis samma sak!
Motto: Olika för varje dag.
Aktuell: Med höstens boksläpp Andetaget, livet, evigheten.
Hemsida: www.sivertsdotter.se

Citat ur Sofias bok Små tankar om livets stora frågor

”Vi är inte här för att bli hela utan för att dela med oss av den helhet som redan finns inom oss.”

”Ditt liv kommer att bidra till att andra känner sig villkorslöst älskade.”

”Ditt dagliga åliggande är att lysa, precis som stjärnorna. Du är mänsklig och ofullkomlig, men stjärnstoff bor i ditt inre. Du är menad att ta emot och skicka vidare skimmer.”

”Dina dagar blir till frön som växer till blommor i färger som du aktivt har valt.”

”Du har valet att förenkla ditt liv så mycket att endast det vackraste återstår.”