Tsunami. Före den 26 december 2004 var vi inte många som hört ordet. Men det var detta datum som jättevågor ödelade enorma landområden i Indonesien och tog över 220 000 människors liv. Kanske fler. Idag är tsunami ett ord som fyller oss med skräck.

Vi minns de fasansfulla bilderna från tidningar och nyhetssändningar. Många levde i stor oro för vänner och familj som var på semester i Thailand. Och bottenlös sorg, när beskeden kom om vilka som aldrig mer skulle återvända hem.

Men även på andra platser i det drabbade området fanns det svenskar. Jennie Skårö från Göteborg var med dåvarande fästmannen Håkan på semester i Sri Lanka. En långresa de med glädje sett fram emot, för nu skulle de få chansen att verkligen lära känna varandra under sköna veckor på tu man hand. De hade valt bort Thailand som kändes alltför turisttätt, för Sri Lankas lika varma klimat och vänliga människor.

Tåget träffades jättevåg

Det som sedan hände är så osannolikt att det är nästan inte går att ta in.

Jennies berättelse vittnar om ett mirakel och det är ingen tvekan om att skyddsänglarna fanns med henne.

Jennie och Håkan satt i vagn två på det tåg som knuffades hela 70 meter från spåret när den allra största vågen kom. Världens dödligaste tågkatastrof genom tiderna då minst 1500 människor dog. Fanns det ens någon överlevande? Många har tvivlat, det borde inte vara möjligt. Men vi vet nu att det fanns minst två, Jennie och hennes dåvarande fästman.

– Idag kan jag luta mig tillbaka när livet skakar, för jag vet nu att allt har en mening, säger Jennie.

Annandag jul 2004 började Jennies andliga resa.

I vagn två satt Jennie och Håkan den 26 december 2004. När man ser bilden inser man att det var ett mirakel att de överlevde. Foto: Privat

Tsunamin på juldagen 2004

Klockan var 06.45 när Jennie och pojkvännen klev på det fullpackade tåget i Sri Lankas huvudstad Colombo. Alla 1500 biljetter var sålda eftersom det var långhelg, men man vet att minst 200 fripassagerare åkte med. Det var människor precis överallt, trångt och svettigt när de slog sig ner på de galonklädda sätena. Jennie la sin ryggsäck på hatthyllan. Packningen var minimal, men i ett vattentätt fack hade hon sin livsviktiga astmamedicin.

Tåget tuffade långsamt söderut mot staden Galle. Ingen AC fanns att svalka sig med under den tre timmar långa resan, så alla fönster var nere till hälften.

Samtidigt, kl 07.58 drabbades Indiska Oceanen av en kraftig undervattensjordbävning. Den hade en magnitud på 9,1 på Richterskalan och var den kraftigaste på 40 år. Jordbävningen utlöste en jättevåg som reste sig som en dödlig mur in mot land. Och den visade ingen nåd. Den utplånade Thailands kust och även andra länders kuststräckor skulle komma att drabbas.

På Sri Lankas seismiska institut noterades jordbävningen, men man uppfattade inte då att det var någon fara för landet. Den första vågen skulle dock följas av en andra, som var mer än fyra gånger så stor ...

Ombord på tåget var passagerarna helt ovetande om katastrofen. Jennie drömde om vackra stränder och sköna dagar i lugn och ro. Det lockande havet fanns helt nära under hela tågresan, men hon kunde inte se det då det var väl dolt av en 20 meter tät skog av palmer.

Vattnet vällde fram i djungeln

När det äntligen gick ut varningar till tåg i det drabbade området, nåddes alla. Alla utom ett. Man fick ingen kontakt med Jennies tåg. Så när detta påbörjade sista sträckan mot Galle var staden redan totalförstörd. Men så stannade tåget för en stoppsignal och Jennie blev brydd. Varför körde de inte?

– Jag kände en konstig lukt och när jag tittade ut såg jag massor av brunt vatten. Men jag förstod aldrig att det var havet. Vi var ju mitt i djungeln! Jag tänkte att det kanske var en damm som brustit.

– Sedan såg jag människor som sprang mot oss för att söka skydd i tåget. De var fullständigt panikslagna.

Jennie omgavs i nästa sekund av skrikande vuxna och barn som hoppades att tåget skulle vara deras räddning. Men när den första kraftfulla vågen träffade tåget, knuffades det omkull och det bruna vattnet letade sig in i vagnarna. Den våg som skulle komma tio minuter senare mätte hela nio meter och med otrolig kraft träffade den tåget som då kraschade mot träden. Människor som sökt skydd bakom tåget, krossades.

En stark bild från olycksplatsen där Jennie befann sig när flodvågen kom in. Foto: Getty Images

Räddade livet på en liten flicka

Tågdelar spreds över hela området, hela 70 meter från rälsen. Döda och skadade människor låg överallt.

– När den första vågen kom, höll jag just på att ta en flickas hand för att dra in henne i tåget, berättar Jennie. Jag hann nudda hennes lilla hand, men fick aldrig något grepp så hon försvann ifrån mig.

– Inne i vagnen var det totalt panik. Håkan hade hoppat ut och stod i fönstret med ena foten på sidan av tåget och ropade åt mig att komma. Jag ville absolut få med väskan med min astmasprej och sekunderna det tog att krångla på mig den minskade mina odds att överleva. Men det förstod jag först efteråt.

Jennie kände hur alla drog i henne. Hon hade huvudet över vattenytan och andades luft, medan många andra hade vatten i sina lungor.

– Jag hängde med två fingrar runt fönsterkarmen för att inte dras iväg av vattenmassorna. Håkan berättade efteråt att hans absolut värsta minne var blicken i mina ögon i det ögonblicket. För då insåg jag att jag skulle dö.

– Men han fick tag i handtaget högst upp på min ryggsäck och kunde dra upp mig så att vi båda hamnade gränsle över tågtaket. Det räddade mitt liv. Han räddade också livet på en liten flicka i röd klänning med prickar på.

Bilden på den lilla flickan som Håkan räddade livet på, finns på tsunamimuseet. Foto: Privat

Nio meter hög våg

Jennie berättar lugnt och samlat, tack vare flera år av terapi. Det har varit en lång resa att bearbeta det hon upplevde denna annandag jul då hon var på fel plats vid sämsta tänkbara tidpunkt. Överallt låg döda människor. Unga och gamla som var allvarligt skadade. Men terrängen var så oländig att det var omöjligt för räddningspersonal att ta sig dit.

– Vi förstod att vi måste ta oss därifrån och sprang in i djungeln, mot havet. På en väg, som jag förmodar inte existerade några minuter senare, stod en liten pojke och pekade och sa ”that way madame”. Så vi vände snabbt och sprang åt andra hållet, från havet. Då kom den andra jättevågen. Jag såg hur det skummade vitt över palmerna. De svajade som i den värsta storm – trots att det var vindstilla.

Jennie minns hur kroppens signalsystem kickade igång. Hon kände doften av jord, hon hörde sitt hjärta slå. Och hon sprang för livet.

– Det är obegripligt att vi överlevde. Det handlade om hundradelssekunder, i slutändan kanske totalt två sekunder som var på vår sida. Sekunder av liv.

Sökte skydd på hustak

Och så var det templen, de enda byggnaderna i området som var så stabilt byggda att de stod oskadda. En liten toalettbyggnad intill ett tempel blev deras räddning. Taket var pyttelitet, ändå räddade det livet på tre.

– Håkan klättrade upp dit och drog upp mig. Då var jag helt slut, jag hade absolut inga krafter kvar. Han drog upp ytterligare en man som hade svåra skador på sitt ben. Jag tog en omlottkjol från min ryggsäck och knöt den hårt runt hans sår. Där stod vi, utan att veta om vi skulle överleva.

Den högt belägna punkten blev som en ö. När vattennivån stillnat och ryktet om olyckan spridit sig, kom människor körande med traktorer med hösläp för att rädda de drabbade. Många i den inhemska befolkningen kunde inte simma utan stod hjälplöst kvar, men Jennie och hennes pojkvän hamnade på ett släp tillsammans med en svensk ung kvinna och en lankesisk kvinna som förlorat sin mormor. Hon förklarade att hennes familj bodde på en gård i närheten. Jennie, Håkan och den andra svenska kvinnan fick följa med dit.

– Dessa kvinnor hade sett mycket mer än vi och hade en helt annan berättelse om havet, de två vågorna och alla som dog. Det vi inte hade fattat.

När Jennie kom tillbaka till Sri Lanka elva år senare såg hon hur litet toaletthuset intill templet var. Det som räddade tre liv. Foto: Privat

Kontaktade ambassaden

Sen inträffade nästa mirakel. Gården de kom till var helt oskadd och Jennie fick låna en telefon för att ringa Svenska ambassaden.

– De svarade inte, så jag ringde Englands ambassad istället och hann precis rabbla våra personnummer och ge dem telefonnumret till min mamma innan samtalet bröts.

Trion fick skjuts till en uppsamlingsplats för turister.

– Personal från vår resebyrå frågade vilket hotell vi bodde på och satte oss i en bil som körde två timmar norröver. När vi kom fram var det som att tsunamin aldrig existerat. Det enda de behövt göra var att städa poolen!

– Vi fick komma tillbaka till vårt hotellrum, där fanns alla våra kläder. Nytvättade. Och alla reseminnen vi köpt de första tio dagarna på vår semester.

Tårfyllt återseende

Jennie är mån om att berätta om Cedrik, lokalguiden de reste runt med i Sri Lanka, före tågresan. Han som bott i Sverige, som pratar språket och har många vänner här. Vänner, som regelbundet skickar sina avlagda barnkläder till honom.

– Det var helt underbart när vi åkte runt med Cedrik och vår chaufför de första dagarna, berättar Jennie. Hos olika familjer delade Cedric ut barnkläder och han var noga med att det skulle bli rättvist, att alla fick precis lika många plagg.

– Det var också Cedric som hjälpte oss att boka biljetter till tåget, och såg till att vi kom ombord. Han visste alltså att vi varit med på dödståget, så han fick en chock när vi ringde och berättade att vi levde!

Återseendet var fyllt av glädjetårar.

– Vi blev hembjudna till Cedrics familj, och vår chaufför som tidigare kört oss runt, kom och hämtade oss. Han berättade att för alla dricks­pengar han fått hade han köpt ljus som han tänt i kyrkan och bett för oss att vi skulle överleva.

– Jag blir svettig och pirrig över hela kroppen när jag berättar det här för det är så stort!

20 år efter tsunamin är Jennie tacksam för allt det goda i livet, stort som smått. Foto: Privat

Traumat efter tsunamin smög sig på

De sista dagarna i Sri Lanka gick Jennie som en zombie i väntan på att få resa hem.

Eftersom hon och pojkvännen bara var chockade och inte fysiskt skadade, fick de vänta. De landade på Arlanda på nyårsafton. Jennie trodde inte då att hon behövde psykologhjälp. Hon sjukskrevs i två veckor för problem med sömnen, sedan gick hon tillbaka till arbetet som fastighetsmäklare. Det funkade inte så bra.

– Att i det läget prata pengar och hus, diskutera med människor som skulle pruta på en dränering ...

På tv såg bilder från olycksplatsen, som beskrevs som ett av de absolut värst drabbade av tsunamin, kom tårarna och de slutade aldrig rinna.

– Först då fattade jag vad jag varit med om.

Hon och Håkan flyttade in i sitt nybyggda hus i januari 2005 och i december föddes första sonen. Efter föräldraledigheten gick Jennie tillbaka till sitt jobb, men efter en andra graviditet sa hon till arbetsgivaren att hon inte kunde jobba som fastighetsmäklare längre.

– Jag fick jobb som projektledare på samma byrå, men sen gick jag in i väggen. Jag hade intalat mig att jag mådde bra, men min läkare såg hur det var ställt och hon räddade mig. Jag började gå i terapi, bearbetade allt som nu kommit ikapp mig. Idag kan jag säga att utan terapin, hade jag inte orkat överleva.

Tacksam för sitt liv

Det blev tufft i relationen och Jennie och Håkan gick skilda vägar. Jennie hade börjat sin andliga resa och funnit nya värden i livet. Nu fann hon lyckan i en utflykt till stranden med sina båda pojkar och berättar med värme om de dagar då de cyklade ner till sjön med fiskespön, hinkar och spadar i cykelkorgen.

Hon landade i liv nummer två, livet där hon inte tar någonting för givet.

– Jag vet inte vem jag hade varit idag om inte jag varit på helt fel plats den där annandagen för 20 år sedan. Kanske fortfarande mäklaren som jobbade från kl 6 till 24 alla vardagar – och helger. Som aldrig åt middag med familjen ...

Mitt i sin starka berättelse, landar hon gång på gång i tacksamheten.

– Jag lever! Jag är frisk och nöjd med det lilla. Jag har allt jag behöver och gläds åt att gå till SSG, Spirituella Sällskapet Göteborg, där vi mediterar tillsammans.

– Jag vet nu att ingenting är omöjligt, för jag har en inre styrka och stor livsglädje! Jag vågar säga ”nej tack, det passar inte mig”. Jag kan hantera energitjuvar. För jag vet nu att du inte kan förändra andra, bara dig själv.

Skyddsänglarna fanns nära

Allt är resultat av terapin. Det var då Jennie hittade den röda tråden till sig själv och landade i tacksamheten över sin andliga resa.

Hon fingrar på halsbandet hon alltid bär runt sin hals. På en platta i guld står orden Val i livet. Smycket har hon låtit tillverka av gammalt guld, udda örhängen och presenter hon samlat genom livet. Återbruk som kompletterats med tre diamanter som symboler för det som är viktigt idag. Livet. Hennes eget och de två sönernas.

Vem var då skyddsänglarna som räddade henne julhelgen 2004? Hon är ganska säker på att hennes morfar var en av dem. Och helt säkert på att en var hennes pappa!

– Pappa som jag förlorade när jag var 18 år. Han dog av en hjärtinfarkt bara 47 år gammal. Jag känner ofta hans närvaro och jag saknar honom varje dag. Jag är tom utan honom.

– Jag var fortfarande arg på honom, när jag gick på en sittning hos Benny Rosenqvist för att få svar. Arg för att pappa lämnade mig så tidigt. Men vet du, Benny beskrev min skyddsängel och det var ingen tvekan. Det var pappa.

Tillbaka på olycksplatsen efter 11 år

2015 bestämde sig Jennie för att åka tillbaka, på egen hand. Hon ville inte ta med barnen eftersom hon inte visste hur hon skulle reagera på allt hon nu skulle möta igen. Men hon behövde få svar. Var exakt hade hon befunnit sig när tsunamin kom? Fanns det lilla toaletthuset intill templet kvar? Hur långt från havet hade de befunnit sig?

Jennie hade tatuerat in Sri Lanka och datum för tsunamin på sin fot. Personalen i tullen log vänligt när de såg det och hälsade henne välkommen tillbaka.

Jennie bestämde sig för att besöka ett av de två tsumamimuseer som finns i landet. ”Där fick jag se ett foto av flickan i röd, prickig klänning som min pojkvän räddade livet på! Men i ett rum intill, fanns enbart bilder på döda människor. Fasansfullt, men jag tvingade mig att titta, för att kunna förstå...

Den lilla toalettbyggnaden intill templet var ännu mindre än hon kom ihåg. Taket som räddade dem från vattenmassorna var 1,5 x 2,5 meter. ”Man berättade för mig att på den här platsen bygger man inte längre några bostäder. Det har nämligen visat sig att det var det absolut sämsta stället att vara på under tsunamin!”

Jennie Skårö

Ålder: 50 år.
Bor: I lägenhet i centrala Göteborg.
Familj: Sönerna Anton, 18 och Hugo,16, samt särbon Christian som är hennes själsfrände. ”Jag är övertygad om att vi levt tidigare liv ihop för hans ögon är så bekanta”.
Gör: Projektledare på en fastighets- och säkerhetsavdelning.
Motto: ”Tacksamhet genomsyrar hela mitt liv. Vi behöver inte ha en massa saker, vi kan leva ett gott liv ändå”.
Andlighet för mig: ”Den lilla familj du själv har valt. De människor du ska träffa som du kommer nära, de finns där. Andlighet är stort, en gång om året lyssnar jag på Bennys bok Ljusfolket och jag hör alltid nya saker.
Skrev egen bok: Boken Havets drottning – dödens tåg skrev Jennie inför 10-årsdagen av tsunamin och gav ut under sitt namn som gift, Jennie Frost. Boken finns på Adlibris.